Helsingborg är en uppdelad stad. Historiskt finns klassklyftor, och dessa har spätts på med en etnisk segregation som också är kopplad till ekonomisk utsatthet. Många grupper av helsingborgare möts inte i vardagen och vänsterpartisten Claudia Velásquez tycker inte att man gör något för att bryta mönstret.

– Absolut inte, säger hon och är bland annat kritisk till valfriheten i skolans värld.

En valfrihet hon menar inte är mycket värd för någon som saknar kunskap om det man ska välja mellan. Och att få de bättre pålästa att välja skolor för att öka integrationen tror hon inte fungerar:

– Om det redan är känt att det är skolor där det övervägande är barn som inte kan språket. Hur ska man då motivera att staden inte har en plan för att bryta skolsegregationen?

I januari togs Vänsterpartiets motion om att minska skolsegregationen upp i kommunfullmäktige – och fick avslag. Claudia Velásquez menar att det beror på att det finns en ovilja att gå till botten med problem.

Hon tycker att man borde ta fram en strategi för varje skola:

– Men det kommer man inte vilja göra för det stör valfriheten. Den kommer först, före skolornas problem med segregation.

I den styrande Alliansens program för perioden 2018-2022 står det: ”Integration är en av vår tids viktigaste frågor och avgörande för att Helsingborg ska vara en stad som håller samman.”

Men i en rapport från Sweco som staden lät beställa 2020, framgår att de rika områdena drar ifrån och att segregationen har förstärkts. Rapporten pekar också på att det saknas mål och styrning.

I den politiska debatten har inte stadens klyftor och behovet av integration tagit någon större plats. Det framgår när vi går igenom protokoll från kommunfullmäktige under de senaste fyra åren.

Däremot tycker politikerna vi talar med att de varit aktiva på olika sätt. Arbetsmarknadsnämndens ordförande Richard Lundberg (M) berättar att man beslutat att inte öka antalet lägenheter för bidragstagare i redan utsatta stadsdelar.

– Jag tror att det är viktigt att när du går ut på morgonen, så ser du att dina grannar åker iväg till jobb. Och dina barn går i en skola där de får influenser av andra barn vars föräldrar går och jobbar, säger han.

Richard Lundberg lyfter också fram stadens motstånd mot Ebo-lagen, vilken innebär att asylsökande får bosätta sig var de vill med rätt till statliga och kommunala bidrag. Sedan en tid gäller inte Ebo överallt i Helsingborg. Richard Lundberg säger även att det råder enighet i hans nämnd om att alla beslut ska syfta till att få fler helsingborgare i egen försörjning.

– Vid årsskiftet ändrade vi så att den som läser svenska för invandrare, sfi, får lov att ta ett yrkesspår. Du får kontakter som kanske är ditt första steg in på arbetsmarknaden.

– Det kan vara det enskilt viktigaste beslut som jag har varit med och fattat, säger Richard Lundberg.

Även om han anser att Helsingborg och några andra kommuner fått ta en för stor andel av invandringen, så är han också noga med att säga:

– Migration i sig självt är inget negativt. Utan det är vår oförmåga att integrera människor.

Oppositionsledaren Jan Björklund (S) tar avstamp i barndomen när han ger sin bild av staden:

– Jag gick på GA-skolan och Söder såg likadant ut då, det enda som ändrats är namnen på brevlådorna. De är lite svårare att uttala. Det är en gammal struktur och Trädgårdsgatan är en vattendelare i staden, säger Jan Björklund och tar sedan upp det fria skolvalet:

– Det är inte bra som det är utformat idag för det stärker segregationen redan från unga år. Och det visar alla utredningar. Men det är ingen kommunal fråga, vi har inte rådighet.

Kring skolvalet är man inte alls överens. Men kanske lite mer vad gäller hur folk bor. Richard Lundberg vill se olika typer av bostäder i områdena så att man kan göra boendekarriär och få in människor med olika social bakgrund. Så som man försöker göra på Drottninghög.

En satsning Jan Björklund (S) också gillar, med tillägget:

– Det är minst lika viktigt att man gör samma resa i de traditionella villaområdena. Att man bygger hyresrätter, gärna med investeringsstöd så man får ner hyresnivåerna. Så att man på så vis får en bättre blandning av befolkningen.

Rapporten från Sweco tar upp just detta. Det saknas ett samlat grepp kring hur bebyggelsen ska se ut för att motverka segregation. Och samtidigt som man försöker få in bostadsrätter i områden med hyresrätter, så gör man inte tvärtom.

Jan Björklund vill också se en ”villkorad marktilldelning” där det ställs krav på att bolag som får bygga på dyra adresser också ska bygga i mindre attraktiva områden.

Liksom Richard Lundberg anser Jan Björklund att hans parti kommer med förslag som kan få staden att må bättre, men att hans parti inte alltid får stöd för förslagen. Som när man ville låta boende, fastighetsägare och näringsidkare ta ansvar för ett bostadsområde.

– Det är succé överallt i Sverige där det genomförs. Men vi fick nej. Vi måste sluta med olika projekt och istället ändra på grundstrukturer, involvera människor på riktigt.

Jan Björklund tar också upp den nationella politiken, där hans eget parti inte undgår kritik:

– Att klassklyftorna har ökat, det är ju inte så konstigt när man har urholkat trygghetssystem, sjukförsäkringar, arbetslöshetsersättning, bostadsbidrag samtidigt som man har gjort skattesänkningar för dem som tjänar mest.

Vi återvänder till Claudia Velásquez, som tycker att det mest skrapas på ytan. Hennes lösningar ligger naturligtvis närmre Socialdemokraternas än Moderaternas, men kanske hade svaret på den sista frågan blivit snarlikt från alla tre.

Vad leder det till när vi lever så uppdelat?

– Vi fördjupar de konflikter som finns i samhället, säger Claudia Velásquez.