Annons

Annons

opinion

Aktuella frågor
”Klimatfrågan är inte vår tids ödesfråga utan alla tiders ödesfråga.”

Barbro Stigsdotter skäms över att tillhöra en generation som levt ett bekvämt liv utan tanke på morgondagen. Efter sju år i fullmäktige lämnar hon alla sina uppdrag, också sitt parti, Miljöpartiet. Den politik som behövs mot klimatkrisen står ingenstans att finna, menar hon. Men Barbro Stigsdotter ger sig inte, hon tänker fortsätta demonstrera och debattera.

Detta är ett debattinlägg.Skribenterna svarar för åsikterna.

Inte ens årets våldsamma översvämningar i Tyskland och Belgien var tydligen en tillräckligt allvarlig varningsklocka, skriver artikelförfattaren. Foto: Michael Probst

Annons

Vad får en 68-årig pensionerad kommunaltjänsteman att packa ryggsäcken, ta med sig liggunderlag och sovsäck och bege sig till Stockholm för att demonstrera för klimatet med nätverket Extinction Rebellion?

Jo, vetskapen om att vi befinner oss i en klimatkris, och frustrationen över att våra beslutsfattare fortsätter att göra alldeles för lite för att rädda vår gemensamma framtid på jorden.

I augusti förra året tog jag tåget till Stockholm för att demonstrera. Jag satt kvar på gatan när polisen uppmanade mig att lämna den, något som gjort att jag är åtalad för ”ohörsamhet mot ordningsmakten”.

Jag hade länge följt och oroat mig över rapporterna om hur månader och år varit de varmaste någonsin på jorden, men först sommaren 2018 blev jag riktigt rädd.

Värmeböljan i kombination med att det inte regnade var illavarslande nog, dessutom brann det i skogarna i Dalarna. Jordärtskockorna i min egen trädgård slokade och det stod klart att det inte skulle växa på åkrarna eller finnas foder till djuren om det inte regnade. Torka, bränder och missväxt hörde förstås ihop.

Annons

Annons

Samtidigt såg jag en graf över jordens medeltemperatur. Under 11 000 år, den tid den moderna människan utvecklats, hade vi haft en väldigt stabil medeltemperatur runt 14 grader. Bara en halv grad minus på 1600-talet gav oss den ”lilla istiden”.

När den där jämna 11 000 års-linjen kom fram till 1900-talet vände den plötsligt brant uppåt. Vi är på väg mot plus kanske tre eller fyra grader innan seklet är slut. Om minus en halv grad gav oss den ”lilla istiden”, vad riskerar inte plus två grader eller mer att ställa till? Det blev ett brutalt uppvaknande som inte lämnat mig sedan dess.

Så vad göra?

Som enskild människa, också kommunpolitiker, är det svårt att göra skillnad. Klimatkrisen verkar paradoxalt nog vara för stor och för komplex för att ta plats i de beslutande församlingarna. Fina mål som ska uppnås någon gång sedan finns det gott om, men konkret politik här och nu är det ont om. Politiker låtsas som om vi kan ”lösa” klimatkrisen genom teknik och genom att ta ”ett steg i taget”. Som om det fanns tid. Och inte ens Miljöpartiet säger som det är eller har en politik i nivå med Parisavtalet. Klimatfrågan är inte vår tids ödesfråga utan alla tiders ödesfråga.

Annons

Så jag åkte till Stockholm, frustrerad över att det hände så lite, i ett försök att i alla fall göra något. För att försöka få fler att inse den skrämmande sanningen. För att försöka få medier intresserade och sedan ställa politikerna till svars för den otillräckliga politiken. För att få både politikerna, medierna och alla oss andra att agera och göra vårt yttersta. Även om det redan skulle vara för sent vore det omoraliskt och cyniskt att inte försöka.

Annons

Klimatkrisen måste vara överst på dagordningen och kraftsamlingen ännu många gånger större än i pandemin.

Vi behöver bygga mindre, resa mindre, långsammare och inte så ofta, bo mindre (där syndar jag själv!), handla mindre, ha färre bilar även om de går på el och så vidare. Jag skulle varje dag vilja ha presskonferenser där regering och myndigheter berättar om hur arbetet med att minska utsläppen går, vad som blir nästa steg och vad kan vi själva kan göra. Precis som vi samlades kring Anders Tegnell under pandemin skulle vi behöva samlas för att bekämpa klimatförändringarna, inte bara anpassa oss, även om det förstås också behövs. Utan att bekämpa utsläppen kommer temperaturen att fortsätta stiga och vi själva bli en del av den sjätte så kallade massutrotningen. Vi behöver mobilisera, som i krig.

Annons

Hur det gick för mig i Stockholm? Jag hade tur och fick sova i en säng istället för på gatan, men tyvärr fick vår demonstration liten uppmärksamhet. Och inte ens bränderna i Grekland och Turkiet i år eller översvämningarna i Tyskland och Belgien verkar vara varningsklocka nog, inte heller en mycket allvarlig rapport från FN:s klimatpanel, IPCC.

I Rio 1992 bestämde sig 154 länder för att stabilisera koldioxidutsläppen på 1990 års nivå. Istället har utsläppen ökat med 60 procent.

Att jag blev åtalad gjorde mig ifrågasatt som företrädare för Miljöpartiet. Den ohörsamhet som beslutsfattare under mer än 30 år har visat gentemot sina egna åtaganden väntar fortfarande på att beivras.

Annons

Jag skäms över att tillhöra en generation som levt ett bekvämt liv utan tanke på morgondagen. Som hade kunnat agera men inte gjort det.

Efter sju år i fullmäktige lämnar jag alla mina uppdrag, också partiet. Den politik som behövs står ingenstans att finna. Men jag kommer att fortsätta demonstrera, debattera och agera på alla möjliga andra sätt. Och fortsätta hoppas. Hoppas att politiken äntligen ska börja hantera klimatkrisen som den kris den är.

SKRIBENTEN

Barbro Stigsdotter, avgående partimedlem och kommunfullmäktigeledamot för Miljöpartiet i Höganäs.

Annons

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.

Annons

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy