Annons

Annons

opinion

Aktuella frågor
”Det finns mäktiga lobbygrupper inställda på att kämpa emot den gröna omställningen.”

Klimatkrisen kräver enorma ekonomiska och samhälleliga förändringar. Vi har inget annat val än att förändra hur vi konsumerar, producerar och investerar. Utmaningen är hanterlig. Men om den ska hanteras väl måste finansväsendet spela sin roll. Och där ingår inte att stötta investeringar i olja och annat som är inkompatibelt med övergången till en grön ekonomi, skriver Joseph E Stiglitz.

Detta är ett debattinlägg.Skribenterna svarar för åsikterna.

Att upptäcka, utveckla och exploatera ett nytt oljefält, som det här i Norge, kan ta årtionden. Sådana projekt kommer nästan säkert under övergången till en grön ekonomi att bli ”strandade tillgångar", innehav som förlorar sitt värde, menar Joseph E Stiglitz. FOTO: Carina Johansen/NTB scanpix/TT

Annons

Världen har äntligen vaknat till den existentiella normen – att säkra en snabb övergång till en grön ekonomi. Finansieringen kommer att spela en central roll i den processen. Men medan finansiella institutioner har skyltat med att de gjort sin del, utfärdat gröna obligationer och installerat gröna glödlampor, fortsätter alldeles för många att förse den fossileldade industrin med kapital och stödja andra delar av ekonomin som är inkompatibla med en grön övergång.

Sådan finansiering eldar aktivt under klimatkrisen. Många sådana investeringar är långlivade. Att upptäcka, utveckla och till fullo exploatera ett nytt oljefält tar årtionden, och sträcker sig en bra bit bortom den horisont i vilken världen måste bli koldioxidneutral för att förhindra katastrofal uppvärmning. Som sådana kommer dessa projekt nästan säkert att bli ”strandade tillgångar": innehav som förlorat sitt värde och användbarhet i kampen för att rädda planeten.

Annons

Dessa förluster utgör en risk för investeraren och, potentiellt, för det ekonomiska systemet och planeten. Helt enkelt därför att de flesta ägare av strandade tillgångar själviskt kommer att exploatera sina innehav vad som än händer, att bekosta dessa investeringar skapar alltså en ogynnsam politisk dynamik. Det finns mäktiga lobbygrupper inställda på att kämpa emot den gröna omställningen, för att inte de själva ska bli de som står kvar där med obehaget. Dessutom, om den gröna övergången lyckas kommer dessa grupper att begära kompensation – i själva verket låta staten ta över den negativa risken i en investering som aldrig borde ha gjorts från början. Om historien lär oss något, så kommer de att lyckas med att komma därifrån välbehållna.

Annons

På ett idealt plan borde vi helt enkelt förbjuda sådana investeringar. Men tills vidare är detta alternativ politiskt omöjligt i USA och i många andra länder. Ett annat alternativ är att införa regleringsverktyg. Eftersom marknader är kortsiktiga och ofta misslyckas med att fullt ut svara för nyckelriskerna faller skyldigheten att försäkra finansiell stabilitet på dem som sköter tillsynen över ekonomin, inklusive centralbankerna.

Annons

Finanskrisen 2008 visade vad som kan hända när även en liten del av världens tillgångsbas (amerikanska så kallade subprimelån) förses med nya pålagor. Nya villkor för tillgångar som troligen påverkas av klimatförändringar kan få systematiska konsekvenser som kommer att få finanskrisen 2008 att framstå som närmast obetydlig. Den fossileldade sektorn är bara toppen av (det smältande) isberget. Till exempel kan höjda havsnivåer och normaliseringen av extrema väderhändelser – från skogsbränder till orkaner – tvinga fram plötsligt omformade villkor för omfattande landområden och även fastigheter.

Således behöver tillsynsmyndigheter kräva full information om klimatriskerna, vilket inkluderar inte bara fysiska faror utan också direkta och indirekta finansiella risker. Även om det inte råder enighet om storleken på dessa risker eller takten i de förestående förändringarna kräver försiktigheten information om vad som kan hända i de tänkbara scenarier som ingående har diskuterats i beräkningar gjorda i FN:s klimatpanel IPCC och i andra forum. En politik som har förmåga att uppnå koldioxidneutralitet till år 2050 (genom att kombinera nya villkor för koldioxidutsläpp och nya regler) kommer dessutom närmast oundvikligen att ha en viktig påverkan på tillgångspriserna.

Annons

Annons

Om ekonomin rör sig alltför sakta i en grön riktning, så ökar "övergångsrisken". Istället för en jämn effektiv övergång till koldioxidneutralitet, med gradvisa justeringar i tillgångspriser, kan vi sluta i en mer kaotisk övergång i vilken priser skuttar till vid kritiska ögonblick när marknader fullt ut internaliserar förändringens verklighet.

För att mildra denna risk måste finansväsendet inte enbart sluta med att förse medel till investeringar som ödelägger vår miljö; det måste också erbjuda medel till sådana investeringar som krävs för att förflytta oss i rätt riktning. Vi behöver både morötter och piskor för att knuffa med industrin.

Till exempel, bankerna som gör klimatriskabla investeringar borde tvingas att hålla större reserver som speglar den risken. Investerare har varnats: de som ändå fortsätter med investeringar i fossila bränslen borde inte subventioneras av allmänheten genom att få dra av förlusterna. I USA garanterar regeringen den stora majoriteten av bostadslån; i framtiden bör den göra det endast för gröna lån (bostadslån för hem som är välisolerade och energieffektiva).

Vidare, för att uppmuntra investeringar som är grundade på ett högt koldioxidpris kan regeringar utfärda ”garantier” att om koldioxidpriset visar sig vara lägre än förutsett efter, låt säga, tjugo år ska investeraren kompenseras. Det här skulle fungera som ett slags försäkringspolicy, som pressar regeringar jorden runt att stå för sina åtaganden under Parisavtalet.

Annons

Annons

Dessa och andra liknande åtgärder kan hjälpa till vid den gröna övergången. Men också vid sådant stöttande lär den privata finansiella sektorn inte göra tillräckligt på egen hand. Många av de kritiska investeringar som vi behöver är långsiktiga, och privata finansiella marknader fokuserar ofta på den korta sikten.

För att hjälpa till att fylla tomrummet har gröna utvecklingsbanker redan skapats inom många områden, även i delstaten New York. På andra håll har existerande utvecklingsbankers mandat breddats att gälla även grön utveckling. Dessa institutioner står för viktiga bidrag, inte enbart genom att erbjuda finansiering utan också genom att bidra med planering och strukturering av de gröna projekten själva.

Klimatkrisen kräver enorma ekonomiska och samhälleliga förändringar. Vi har inget annat val än att förändra hur vi konsumerar, producerar och investerar. Utmaningen är hanterlig. Men om den ska hanteras väl måste finansväsendet spela sin roll. Och det kommer att krävas mer än lite stöttning, såväl av civilsamhället som av regeringarna.

SKRIBENTEN

Joseph E Stiglitz, professor vid Columbia University i New York och ekonomipristagare till Alfred Nobels minne.

Annons

Copyright: Project Syndicate.

Översättning: Henrik Bredberg

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.

Annons

Annons

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy