Hyllkilometrar av ord löper i alla upptänkliga riktningar från den punkt i historien där framtiden börjar. Den framtid jag föreställer mig att vi sedan tjugo år lever i. Som om de av oss som var med vandrat stadigt eller ostadigt mot horisonten – för att slutligen nå fram. En fysisk omöjlighet. Horisonten är inte en gräns man kan skrida över. Sätta foten på och säga: Nu är jag här, vid min egen synrand. Inte enligt gängse naturlagar.