Annons

Annons

Kultur

Böcker
Skandalen med kulturprofilen blir till en roman med många bottnar

Nyckelroman om kulturvärldens maktstrukturer. Elise Karlsson har aldrig skrivit bättre, tycker Ann Lingebrandt.

Det här är en recension.Analys och värderingar är skribentens egna.

Elise Karlsson. Foto: Margareta B Sandebäck

Annons

Fakta

Elise Karlsson

Smuts. Natur & Kultur.

Det är klart att Sveriges största kulturskandal den här sidan millennieskiftet skulle bli till litteratur. Så många författare som berördes när kulturprofilbomben briserade 2017 – hur skulle de kunna låta bli? Var och varannan dåvarande akademiledamot – som Klas Östergren, Katarina Frostenson, snart också Sara Stridsberg – har levererat sin mer eller mindre explicita version och krisen har blivit opera i Helsingborg. Forums källarlokal verkar som gjord för att omvandlas till litterär symbol, som när Fredrik Nyberg i ett drömlikt scenario i sin senaste diktsamling ”Ruiner” transformerar den till föreningen Underjorden.

Också i Elise Karlssons nya roman ”Smuts” kliver vi ner till en underjordisk scen. Det är på sätt och vis en klassisk nyckelroman, där huvudpersonerna och händelserna maskerats med en ganska genomskinlig slöja. Här befinner vi oss på en experimentell teater med hög status i Kultursverige, där den minimalistiska dramatikern Mikaela är lika beundrad som hennes man Serner är fruktad och omsusad av mörka rykten. Mot bättre vetande tackar romanens jagberättare Hélène, som både lockas och äcklas av platsen, ja till att arbeta med en uppsättning av ”En midsommarnattsdröm”. När det uppenbarar sig en möjlighet att ge Serners offer revansch ställs hon inför ett moraliskt dilemma.

Annons

Annons

Efter att Johanna Hedmans hajpade debutroman ”Trion” gavs ut för några veckor sedan utbröt en kritikdebatt om hur mycket recensenter ska bry sig om saker som ligger utanför verket. Det här är en bok som ställer närbesläktade frågor på sin spets. Hur insatt bör man vara i vad som försiggick på Forum, i metoo-debatten allmänt kallad Klubben? Är det relevant att Elise Karlsson själv var en av de arton kvinnor som i DN 2017 vittnade om att den så kallade Kulturprofilen – Jean-Claude Arnault – gjort sig skyldig till sexuella trakasserier och övergrepp?

Det är i alla fall en vetskap som är svår att utradera när man läser boken. Och medan jag läser förblir jag osäker på hur kontraktet mellan läsaren och författaren ser ut i det här fallet. Ska romanen uppfattas som en kommentar till ett verkligt händelseförlopp? Eller ska jag förtränga de givna tolkningar förhandskunskapen ger och se det som att författaren lånar drag från en sann historia för att bygga en fiktion som berättar om något större? Till exempel om kulturvärldens maktstrukturer. Alla personer som beskrivs som kopior och speglingar – är det en anspelning på förhållandet mellan verklighet och fiktion?

En sak är i alla fall säker: den där friktionen mot verkligheten har gett författaren litterär energi. Jag tror aldrig att Elise Karlsson har skrivit bättre. Språket är tätt och precist, meningarna vibrerar av återhållna känslor och berättelsen byggs skickligt upp mot avslöjandet och dess konsekvenser.

Annons

Annons

Karlsson arbetar strategiskt med att undanhålla information, antyda saker och vänta med förklaringen – eller låta läsaren få fortsätta gissa. Det är ett effektivt sätt att skapa laddning och förväntan. Men det kan också vara en enkel väg att mystifiera och ibland blir jag lite irriterad på författarens avsiktliga luckor. Jo, läsaren får själv fylla i mellan raderna, men när ett verkligt skeende ligger så nära till hands löper associationerna lätt i väl förutsägbara banor.

”Smuts” hänger samman med Elise Karlssons förrförra roman ”Klass”, som kretsade kring samma huvudperson ett antal år tidigare. Där försökte en lärare slå mynt av sina erfarenheter från förorten genom en roman, medan Hélène tog på sig att skriva en motberättelse, den sanna versionen. Vem äger en historia? Den centrala frågan fortsätter Karlsson att begrunda och komplicera i ”Smuts”. Ett betydelseladdat replikskifte lyder: ”’Den där Mikaela. Vad skulle du göra med henne, om du kunde?’ ’Ge henne en berättelse där hon kunde lämna honom.’”

Elise Karlsson ger också Mikaela, den figur som så uppenbart är kalkerad på Katarina Frostenson, en berättelse, från hennes eget perspektiv. I dessa återkommande avsnitt, hållna i den strama kortprosa-form Karlsson i tidigare böcker excellerat i, kan det heta: ”Du längtar tillbaka till er bästa tid. Människans natur var annorlunda då. Ni hade en annan blick, en rovdjursblick.”

Annons

Annons

I början tycker jag att det känns väl kletigt. Men det är samtidigt sofistikerat genomfört och styckena går förstås, inte minst genom du-tilltalet, att läsa som Hélènes fantasi och försök att förstå det oförklarliga: ”Vad för sorts kärlek överger ett stup för att det är stup.”

Här finns också en av romanens styrkor. Nog för att Mikaela och inte minst Serner är rätt så spöklika figurer, och att romanen har fått titeln ”Smuts” kan ju läsas som en anklagelseakt i sig. Men Elise Karlsson anstränger sig ändå att inte alltför mycket demonisera, utan snarare frammana dragningskraften i deras kulturkrets. Den förtrollande auran av en konst larger than life, som samtidigt ter sig så bedagad. Det som fått alla att fortsätta blunda när gränser överträtts.

Vad Elise Karlsson framför allt lyckas med är att skildra alla de motstridiga känslor återvändandet till det som en gång betytt mycket i ens liv väcker. Konfrontationen med det förflutna, hur tiden påverkar blicken samtidigt som det är så lätt att falla in i gamla mönster. Hur det vi nu upplever som smuts är rester av det som en gång varit något annat, något självklart och kanske till och med värdefullt.

Annons

Ann Lingebrandt är litteraturkritiker och medarbetare på kultursidan.

Annons

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy