Annons

Annons

Annons

Annons

krönikaSport

Marjan Svab
För Walle var det aldrig nåt klabb

Det här är en krönika.Analys och värderingar är skribentens egna.

Den legendariske sportreportern Walle Holmberg blev 75 år.

Bild: Johan Persson

Annons

Lars Göran Valdemar Holmberg, 75, har gått bort. Alltid de bästa som lämnar oss alldeles för tidigt. Känslan är overklig. Det är som att träffas gång på gång av en slägga.

De flesta kände dig som Walle. Om vi på sportredaktionen någon gång hissar en tröja i taket blir det din. Du var … ursäkta, är fortfarande, HD-sporten.

Det darrar till i telefonen. Nere på GA-hallens upplysta golv tränar Helsingborgs basketlag inför ligapremiären. Fotografen undrar över något. Jag svarar med grötig röst, har ingen aning om vad jag säger. Det svider bakom ögonlocken, jag vill bara gråta. För ett ögonblick ser jag dig, min vän, komma upp hit till pressläktaren. Med din karaktäristiskt vaggande gång. Du slår dig ner och vi börjar tjöta om allt möjligt. Men det förblir tyst. En glad gamängs bullrande och varma skratt existerar inte längre.

Annons

Annons

Den 30 juni 2012 hade fiket i gamla HD-huset på Vasatorpsvägen precis tömts på folk. Långt över hundra personer hade tackat av Walle Holmberg, och tre stora bord täcktes av ett hav med presenter och blomsterbuketter. Representanter från föreningar, kollegor och andra gäster trängdes. Talare som önskade hylla tog kölappar.

Den legendariske sportreportern – Walle Holmberg är en av få med rätt att bära epitetet – var tacksam och rörd. Efter över 46 år (Vem på tidningen kommer någonsin vara i närheten av att få två guldklockor?) i lokaljournalistikens tjänst var det dags att runda av. Om han med all rätt myste resten av den näst sista arbetsdagen? Walle Holmberg fick istället bråttom. Han skulle för böveln hinna ta sig till Hedens idrottsplats. Ett sista reportage skulle färdigställas.

Nu tvingas vi som är kvar sätta punkt för något vi inte vill sätta punkt för. Jag läser sms:et för jag vet inte vilken gång. Det är över. Walle Holmberg min vän, du finns inte mer. Eller det gör du visst. Inte fasen hade du velat läsa en dyster dödsruna i din tidning. Du levde ju fullt ut. Varje dag.

Du var också en enkel man med enkla behov. Det dög finfint med ett opretentiöst hak när vi skulle ta en bärs. Stor stark. Förstås. Päror, sås, kött och annan husmanskost i madalådan. Grönsaker var överskattat. När vi flyttade upp till andra våningen i HD-huset såg jag dig komma trampandes på morgonen. Cykel till jobbet året om, i ur och skur.

Du föredrog att leva efter maximen: Inget klabb.

Förresten, den där cykeln, jag tror inte du behöver bekymra dig för att någon slår ditt rekord i antalet punkteringar.

Annons

Walle Holmberg tog hand om mig när jag som rookie på vingliga ben vacklade fram i journalistikens landskap. Backade mig när jag förtjänade det och även när jag inte gjorde det. Han blev inte bara en mentor utan en nära vän.

Annons

Walle Holmberg bevakade bland annat de omsusade olympiska spelen i Moskva 1980. Men han satte lika stor stolthet i att göra ett ordentligt jobb när det var dags för ungdomstävling i bordtennis i Idrottens Hus. Han glömde aldrig vad journalistikens kärna är. Människor går inte rangordna, det handlar om att på ett rättvist sätt ta alla på allvar. Alla människor har en bra historia att berätta.

Relationen till HIF var djup och professionell. Sven Anderssons straffräddning mot Inter, SM-guldet 1999, resan till Istanbul (och nu minns jag att du stoppade i dig grönsaker från smårättsmenyn vi serverades), en träningsmatch någonstans ute på danska vischan.

Vi fick vara med om mycket tillsammans på stora och små platser. Vi skrev om glädje och besvikelser, hjältar och förlorare. Idrottens väsen. Livet helt enkelt.

Det var inte enbart plikttrogenheten och strävsamheten som kännetecknade Walle Holmbergs gärning. Där vissa äldre kollegor muttrade över den snabba strukturomvandlingen i branschen, och ojade sig över den springande teknikutvecklingen, drevs Walle Holmberg framåt. Utifrån sina förutsättningar såg han till att inte stå still. Vilket också ledde till att det var si och så med tålamodet. Men framför allt var det som att bevittna ett barns ständiga nyfikenhet.

Jag inbillade mig att arbetet var så pass sammanväxt med honom att det efter pensioneringen skulle skapas ett tomrum han skulle få svårt att fylla. Oron var obefogad. Eller som Walle Holmberg upprepade vid olika tillfällen efter att han städat skrivbordet för sista gången, och jag eller någon annan frågade hur det kändes: ”Jag har inte saknat jobbet en enda dag. Däremot saknar jag arbetskamraterna.”

Annons

Han engagerade sig i idrottsmuseets verksamhet där han var en uppskattad medarbetare. Skrev idrottsböcker. Koloniföreningen fick sina timmar. Att ägna pensioneringen åt att zappa sig genom tv-kanaler var inget för Walle Holmberg.

Annons

Stolen bredvid mig på pressläktaren kommer hädanefter stå tom men ändå inte. Minnena är kvar.

Som när vaktmästaren på Ullevi hade bråttom hem och körde ut oss. Inga problem. Vi hittade en kvällsöppen mack där vi på soptunnelocket fällde upp locken till våra bärbara datorer. Artiklarna om det allsvenska mötet mellan Blåvitt och HIF kom hem i tid.

Ytterligare en walleholmbergsk lärdom att bära med sig: Gör så gott du kan, och få jobbet gjort.

Förmodligen skruvar du dig obekvämt över dessa rader. Anser i all anspråkslöshet att du under de nästan fem decennierna du stämplade in bara gjorde din plikt. Mer än så var det inte. Sökandet efter rampljuset och kredd som är så vanligt i vår narcissistiska bransch var inget för dig.

När jag skriver detta känns saknaden efter dig som ett öppet sår min vän. Samtidigt vet jag att döden kan inte vinna den här matchen. Med pennan och blocket i handen, och och oavsett vad du tycker, blev du och förblir Mister HD-sporten. Börja inte klabba, du får faktiskt köpa det Walle.

Fakta

Walle Holmberg

Började på HD:s sportredaktion den 1 april 1966. På den tiden skulle alla reportrar ha signaturer under texterna. Lars Göran Valdemar Holmberg fick då signaturen Walle.
Holmberg blev sedan kvar på sportredaktionen hela sitt yrkesverksamma liv. Den 30 juni 2012 gick han i pension efter 46 år och tre månader på samma arbetsplats. Under åren på sportredaktionen arbetade han som sportchef, biträdande sportchef, krönikör och reporter.
Walle Holmberg avled hastigt under måndagen.

Annons

Annons

Till toppen av sidan