Annons

Annons

opinion

Aktuella frågor
”En lyckad amerikansk strategi gentemot Kina börjar på hemmaplan.”

Om de kinesisk-amerikanska relationerna vore en pokerhand, skulle amerikanerna erkänna att de fått en bra hand och undvika att ge efter för rädsla. Men även en bra hand kan förlora om den spelas dåligt. Det skriver Joseph S Nye, professor vid Harvard University i USA och författare.

Detta är ett debattinlägg.Skribenterna svarar för åsikterna.

Idag måste beslutsfattare vara uppmärksamma på Kinas gryende nationalism likaväl som på den populistiska chauvinismen i USA, skriver Joseph S Nye. Foto: Andy Wong

Annons

När den amerikanske presidenten Joe Bidens administration genomför sin strategi för att hantera konkurrensen med Kina söker analytiker historiska jämförelser för att förklara den fördjupade rivaliteten. Men medan många åberopar början på kalla kriget är inledningen av första världskriget en besvärligare historisk metafor.

1914 förväntade sig alla stormakter ett kort tredje Balkankrig. Istället gick de sömngångaraktigt, som den brittiske historikern Christopher Clark har visat, in i en stor brand som varade i fyra år, förgjorde fyra imperier och dödade miljontals människor.

Då ägnade de politiska ledarna otillräcklig uppmärksamhet åt förändringarna i den internationella ordning som en gång kallats den europeiska konserten, ”concert of Europe”. En viktig förändring var den växande styrkan i nationalismen.

Annons

I östra Europa hotade panslavismen både det ottomanska riket och Österrike-Ungerns imperium, vilka hade stora slaviska befolkningar. Tyska författare skrev om oundvikliga germansk-slaviska slag och skolböcker hetsade upp nationalistiska känslor.

Annons

Nationalismen visade sig utgöra ett starkare band än socialism för Europas arbetarklass och ett starkare band än kapitalism för Europas bankmän. Dessutom fanns en ökande självgodhet när det gällde fred.

Stormakterna hade inte varit inblandade i några krig i Europa på 40 år. Givetvis hade det funnits kriser – i Marocko 1905-06, i Bosnien 1908, i Marocko igen 1911, och Balkankrigen 1912–13 – men de hade alla varit hanterliga. Diplomatiska kompromisser som löst konflikterna hade dock underblåst frustration och ett växande stöd för revisionism.

Många ledare kom att tro att ett kort avgörande krig som vanns av den starkare sidan skulle utgöra en välkommen förändring.

En tredje anledning till minskad flexibilitet i det tidiga 1900-talets internationella ordning var tysk politik, som var ambitiös men vag och förvirrande.

Det låg en fruktansvärd klumpighet i kejsar Wilhelm den andres jakt på större makt. Någonting liknande kan skönjas i Kinas nuvarande president Xi Jinpings ”Kinadröm", hans övergivande av Deng Xiaopings tålmodiga lågprofilerade förhållningssätt och överdrifterna i Kinas nationalistiska vargkrigardiplomati, ”Wolf Warrior Diplomacy”.

Annons

Idag måste beslutsfattare vara uppmärksamma på Kinas gryende nationalism likaväl som på den populistiska chauvinismen i USA. Kombinerat med Kinas aggressiva utrikespolitik och en historia av otillfredsställande kompromisser över Taiwan finns det en risk för en oavsiktlig upptrappning mellan de två makterna.

Annons

Som Clark formulerar det, när katastrofer som första världskriget väl inträffar ”tvingar de sig på oss (eller verkar göra så) med en känsla av nödvändighet”. Men 1914, fastslår Clarke, ”låg framtiden fortfarande öppen – nätt och jämnt”. Trots alltmer förstärkta fronter i Europas väpnade läger fanns det tecken på att ögonblicket för en större konfrontation skulle kunna passera.

1914 hade Österrike fått nog av uppkomlingen Serbiens nationalism.

Mordet på en österrikisk ärkehertig av en serbisk terrorist var den perfekta ursäkten för ett ultimatum. Innan han åkte på semester bestämde sig den tyske kejsaren att avskräcka ett uppåtgående Ryssland och backa upp sin österrikiska allierade genom att skriva ut en diplomatisk check in blanco. När han återvände och insåg hur Österrike fyllt i checken försökte han dra tillbaka den, men det var för sent.

USA hoppas att avskräcka Kina från att använda våld och bevara den legala limbo som Taiwan befinner sig i. Kina betraktar Taiwan som en utbrytarprovins.

Annons

I ett antal år har amerikansk politik varit utformad för att förhindra att Taiwan deklarerar sin självständighet, och att Kina undviker att bruka våld mot ö-landet. Idag varnar somliga analytiker för att denna dubbla avskräckningspolitik är omodern, eftersom Kinas växande militärmakt kan fresta dess ledare att agera.

Andra tror att en uttalad säkerhetsgaranti till Taiwan eller antydningar om att USA är på väg i den riktningen skulle provocera Kina att agera. Men även om Kina undviker en fullskalig invasion och endast försöker tvinga Taiwan via en blockad eller genom att ta en av landets öar skulle inga tidigare uppgjorda avtal gälla vid en incident med fartyg eller flyg som leder till förluster i liv.

Annons

En lyckad amerikansk strategi gentemot Kina börjar på hemmaplan. Den kräver ett bevarande av demokratiska institutioner som attraherar snarare än tvingar in allierade, investerar i forskning och utveckling som bevarar USA:s tekniska försprång och behåller USA:s öppenhet inför omvärlden.

Utomlands bör USA omstrukturera sina militära styrkor – inklusive Nato och överenskommelser med Japan, Australien och Sydkorea; stärka relationerna med Indien och komplettera de internationella institutioner som amerikanerna hjälpte till att skapa efter andra världskriget, men också samarbeta med Kina när det så är möjligt i multilaterala frågor. Så långt följer Bidenadministrationen en sådan strategi, men 1914 är en ständig påminnelse om försiktighet.

Annons

På kort sikt kommer USA förmodligen, med tanke på Xis påstridiga politik, att behöva lägga mer tid på rivalitetssidan av ekvationen. En sådan strategi kan lyckas om USA håller sig ifrån ideologisk demonisering och undviker vilseledande analogier från kalla kriget – och bevarar sina allianser.

Om de kinesisk-amerikanska relationerna vore en pokerhand, så skulle amerikanerna erkänna att de fått en bra hand och undvika att ge efter för rädsla eller tro på en nedgång för USA. Men även en bra hand kan förlora om den spelas dåligt.

Översättning: Henrik Bredberg

Project Syndicate

SKRIBENTEN

Joseph S Nye, professor vid Harvard University i USA och författare till boken Do Morals Matter? Presidents and Foreign Policy from FDR to Trump.

Annons

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.

Annons

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy