Annons

Annons

kulturLars Vilks 1946–2021

Rakel Chukri
Rondellhundens kvalitet måste kunna ifrågasättas

Diskussionen om Vilks rondellhund tjänar på att fler vågar uttala sig lika ärligt som Gitte Ørskou om den konstnärliga verkshöjden, skriver Rakel Chukri.

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Lars Vilks i Helsingfors 2015, under en debatt om yttrandefrihet. Foto: Vesa Moilanen/LEHTIKUVA via AP.

Annons

Lars Vilks teckningar av ”Profeten M som rondellhund” har sannerligen åkt berg- och dalbana genom konstvärlden. Sedan hans död har namnkunniga konstkritiker gjort avbön. De har redovisat sin tidigare skepsis mot verket och de högerradikala sammanhang Vilks hamnade i, för att sedan landa i att Moderna museet bör köpa in teckningarna.

Det kommer vi inte göra, meddelade museets chef Gitte Ørskou i förra veckan och uttryckte sin förvåning över att tongivande konstkritiker ”tycker att det är så självklart att inkludera verk som grundar sig på hatisk och kränkande ikonografi i Moderna museets samling”.

Argumentet är problematiskt. Gitte Ørskou öppnade därmed dörren för dem som vill genomsöka samlingen efter andra verk som stämmer in på beskrivningen. Däremot var det imponerande rakryggat att hon slog fast att teckningarna inte per automatik blir ”intressant konst” bara för att de har omgärdats av hot och debatter.

Annons

Annons

Det är förståeligt att debatten präglats av starka känslor med tanke på Vilks tragiska och plötsliga bortgång. Men diskussionen om teckningarnas konstnärliga status – och framtida fysiska hem – tjänar på att fler vågar uttala sig lika ärligt som Ørskou om den konstnärliga verkshöjden.

För egen del ser jag tre uppenbara skäl till att rondellhunden från start togs emot oerhört kyligt av konstvärlden. Det första är givetvis rädslan för att beskyllas för islamofobi. Det andra skälet är att Vilks på riksplanet inte betraktades som en tillräckligt intressant och viktig konstnär. Ett talande exempel: Niklas Orrenius bok ”Skotten i Köpenhamn” konstaterar att Moderna museets dåvarande chef Daniel Birnbaum betraktade Vilks konstteori som ”platt och grovhuggen”.

Vilket leder in på det tredje skälet: Att många inledningsvis betraktade Vilks rondellhund som en uppföljning på Jyllands-Postens Muhammedkarikatyrer. Originaliteten kunde därmed ifrågasättas. Plus att själva påföljden nästan var given på förhand.

De danska teckningarna hade redan lett till våldsamma demonstrationer utomlands. Dessutom ägde en enorm politisk skandal rum i Sverige, vilket många verkar ha glömt idag. 2006, ett år innan Vilks tecknade sin första rondellhund, utlyste Sverigedemokraterna en tävling där de efterfrågade Muhammedkarikatyrer och bidrag publicerades i tidningen SD-kuriren.

Annons

Annons

Häpnadsväckande nog bad utrikesministern Laila Freivalds om ursäkt för detta i brev som sändes till regeringar i muslimska länder. Och chockerande nog såg Utrikesdepartementet och Säpo till att stänga ner SD-sajten. Freivalds förnekade först att hon känt till UD:s inblandning men tvingades sedan avgå när sanningen kom fram.

2007 behövde man alltså inte vara kärnfysiker för att förstå vilka reaktioner som ytterligare en Muhammedteckning kunde få.

Detta innebär inte att Vilks teckningar kan avfärdas som kopior av Jyllands-Postens eller SD-kurirens verk, men det förklarar varför de till en början sågs som en provokation där åtminstone delar av reaktionerna var garanterade.

Det dröjde dock inte länge innan Vilks teckningar förvandlades till ett processverk där alla reaktioner bakades in. Den förvandlingen innebar att rondellhunden stod på egna ben.

Men trots att det har skrivits otaliga artiklar om jycken som processkonst, så existerar inget konsensus kring verkets politiska dimensioner. Många konstkritiker fokuserar på att rondellhunden var tänkt att utmana konstvärlden – alltså, däribland dem själva – snarare än muslimer. Men på en rak fråga från Niklas Orrenius medgav Vilks att den kunde ses som en del av den islamkritiska rörelsen.

Annons

Det finns ett glapp här. Å ena sidan konstvetare som talar om att Vilks ständigt bar en konceptuell mask, vilket placerar ett relativitetens raster över hans uttalanden och medverkan i högerradikala sammanhang. Å andra sidan samhällsdebattören Vilks som ständigt återkom till en och samma åsikt: att islam behövde moderniseras. Han tonade flera gånger ner kritiken mot uppenbart islamofoba debattörer och senast i januari, i P1:s Söndagsintervjun, sa han att islam inte accepterar de mänskliga rättigheterna.

Annons

Svårigheten att förena dessa perspektiv förklarar varför striden om rondellhunden fortfarande pågår.

Rakel Chukri är medarbetare på kulturredaktionen.

Annons

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy