Att folk lyssnar på Brahms ett sekel efter den romantiska erans officiella slut kan tyckas vara en beklaglig anakronism. Men epokindelning och framstegstänkande är trubbiga verktyg. Dels finns en obruten kontinuitet vad gäller framförandet av 1800-talets romantiska musik, dels är skillnaderna mellan exempelvis romantik och modernism mindre absoluta än vad man ofta har påstått. Romantiken lever och söker sig också nya uttryck.