Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

kulturLars Vilks död

Ida Ölmedal
Inte konstigt att rondellhunden väcker avsmak

”En kör av vita konstkritiker och kulturchefer som från sina trygga fåtöljer tar ställning för att bevara ett verk som smädar profeten Muhammed? Motreaktionen var lika väntad.” Kulturchefen går igenom veckan som gick.

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Konstnären Lars Vilks dog i en trafikolycka för två veckor sedan.

Bild: Anders Malmberg

Annons

Jag misstänker att ni börjar tröttna, men jag tänkte säga något till om den där hunden. Debatten har gått varm sedan Moderna museets chef Gitte Ørskou här på kultursidan förklarade varför hon inte tänker köpa in Lars Vilks teckningar. Kritiken haglade från tunga kulturdebattörer, bland annat denna tidnings Thomas Millroth, Expressens konstredaktör Therese Bohman, DN:s kulturchef Björn Wiman och Sveriges Radios konstkritiker Mårten Arndtzén.

Annons

Annons

En kör av vita konstkritiker och kulturchefer som från sina trygga fåtöljer tar ställning för att bevara ett verk som smädar profeten Muhammed? Motreaktionen var lika väntad. Göran Greider raljerade i Expressen över ”de högljudda liberaler som ofta ger intryck av att bara kunna ett enda ord: yttrandefrihet”. I ”En varg söker sin pod” beskrev Caroline Ringskog Ferrada-Noli Vilks vovve som en temperaturmätare för en allt mer främlingsfientlig tid. Det är en förenklad bild. Att Vilks fall steg på yttrandefrihetsagendan berodde nog trots allt mindre på högervridningen än på terrorattentatet i Köpenhamn.

Men jag kan förstå reflexen. Det finns något stötande när ett etablissemang närmast samfällt rycker ut till försvar för en teckning som driver med en minoritetsreligion. I det här fallet en minoritet som är måltavla för en farlig och mäktig radikalhöger – en rörelse som konstnären dessutom delvis legitimerade. Och även om udden i Vilks verk kan anses riktad mot konstvärlden blir muslimer som grupp ett instrument, ett slagträ. Man kan mycket väl beskriva det som en förstärkning av ett förtryck, som en stressande mjuk maktutövning.

Lars Vilks med en rondellhund på Fotografiska i Stockholm 2018. Museet ordnade en utställning där partierna fick ställa ut framtidsvisioner och SD valde hans teckning. Fotografiska stoppade den, men på vernissagen dök partiet och konstnären upp med den ändå.

Bild: Fredrik Sandberg/TT

Annons

Jo, det säger jag samtidigt som jag själv tycker att teckningen borde tas om hand av det statliga Moderna museet.

Annons

För saker kan vara på flera sätt samtidigt. Till exempel de här:

Att Lars Vilks fall visade på yttrandefrihetens konkreta pris, och att samhället var rätt snålt med att betala det – vilket märktes i allt från isoleringen från kulturlivet till att han inte fick bo med sin livskamrat.

Att processkonstverket också testade konstvärldens lojaliteter och strukturer på ett sätt som gör det intressant.

Och att det här massiva matandet av rondellhunden kan kännas som ett slag i magen i ett samhälle där muslimer som grupp marginaliseras.

Så hur ska man hantera det? Det finns en länk mellan yttrandefrihet och jämlikhet som ofta försummas i debatten. Med det menar jag inte att man bör plocka bort, undvika eller ens alltid ta avstånd från uttryck som kan anses sparka nedåt. Det vore att acceptera en dogmatisk syn där makt är det enda intressanta i konsten och där det bara existerar en enda maktordning. Som Inas Hamdan beskrivit på kultursidan har exempelvis Vilks teckningar också haft en frigörande kraft för den vars främsta förtryck kommer från fundamentalister.

Men om man vill bevara rätten att smäda behöver man arbeta för ett samhälle med någorlunda lika villkor och tillgång till offentligheten. Annars håller det inte.

Annons

Ida Ölmedal är kulturchef.

VECKANS ...

Sågning. Om årets Nobelpristagare Abdulrazak Gurnah dittills mottagits med glada hickningar tog det tvärt slut när Theodor Kallifatides bestämde sig för att bryta konsensus i SVT:s Babel. ”Ingen läsfest,” började han och fortsatte: ”Präktigt, lite tråkigt, lite sömnigt – jag vill inte säga mer, då blir jag utvisad!”

Annons

Poddkärlek. Aftonbladets Åsa Linderborg och DN:s Bengt Ohlsson är kända för att bråka med varandra på kultursidorna. Nu har de blivit ihop och startar podd hemma hos sig. Den nya kulturhögern, heter den tydligen inte.

Fegisar. Inför Förintelsekonferensen hade Stadsarkivet i Malmö skyltat med böcker om stadens judiska historia. Men vid stängning täcktes de över – för att undvika skadegörelse. Beslutet rättades tack och lov till snabbt, men blev en viral nyhet.

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy