Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Min mening

Insändare
I Vintergatan skapades embryot till mig för 4,5 miljarder år sedan

Detta är en insändare.Åsikterna är skribentens egna.

Nu, en mörk stjärnklar oktobernatt, träffas min näthinna av ljuset från miljarder stjärnor, miljontals ljusår bort. Stjärnor som alltså kan ha slocknat för lika många ljusårs sedan. Det skriver Christer Nilsson.

Annons

Jag är 80 år nu, statistiskt sett ska jag snart dö. Medellivslängden för svenskar är 80,6 år för män och 84,3 år för kvinnor. Vad är Livet? frågade någon. Det är det lilla strecket mellan årtalen på din gravsten, blev det ”korthuggna” svaret. Är Livet inte mer än ett litet streck? Jo, faktiskt. Vad är då Döden? Medicinskt, kort och gott: Kromosomernas ytterdelar utgörs av telomererna. Deras längd bestämmer vår biologiska ålder; när telomererna vid åldrandet blir alltför korta upphör celldelningen och vi dör (en så kallad naturlig död).

Min mor och min far skapade mig. Min spermie vann kapplöpningen fram till ägget. Hurra för den, och för livets stora mirakel! Jag pressades med huvudet före ner genom moderlivet och tog mitt första andetag. Det blir minst 900 miljoner andetag till innan jag dör – och dubbelt så många hjärtslag. Tanken svindlar att både min mors och fars blodsband – genomet – i mig är en obruten linje, i rakt nedstigande led, ända sedan hedenhös. Vilket betyder att i mitt genmaterial finns, från för cirka en miljon år sedan, inslag från genomet hos våra förfäder neandertalarna och homo sapiens som levde på den afrikanska savannen och som sedan förs vidare genom mig – och min hustru – till mina barn och barnbarn och så vidare i all oändlighet, så länge linjen inte bryts av att någon blir barnlös.

Annons

Annons

”Av jord är du kommen, jord skall du åter bli”, läser prästen vid en kristen begravning. Så sant. Vi består av triljoners triljoner atomer. Precis som hos allt annat omkring oss. Efter döden återbrukas atomerna. En miljard hos dig och mig, sägs det, har förmodligen tillhört Shakespeare. Ytterligare en miljard från vardera Buddha, Djingis Khan eller Beethoven, eller från någon stjärna. Vi är alla reinkarnationer. Vi dör. Atomer lösgör sig då och kommer till användning i ett löv, en daggdroppe eller i en annan människokropp. När vi dör har våra efterlevande i huvudsak två val för vår kropp. Antingen kistbegravning (alternativt sarkofag) eller förbränning, vilka avger samma antal atomer i båda fallen eftersom de i princip är oförstörbara. Experiment pågår också med nerfrysning av nyss avlidna. Det är en lustig tanke att arkeologer om tiotusen år gräver upp en kista med skelettdelar och dna bevarade, och förundras över att människor grävdes ner i jorden på den tiden. Hur många människor har levt på vår planet? Förståndiga och räknekunniga forskare har kommit fram till cirka 47,2 miljarder. Då finns det mycket ännu att gräva fram för arkeologerna nu och i framtiden!

I makrokosmos finns det mycket att grubbla över om liv och död. Nu, en mörk stjärnklar oktobernatt, träffas min näthinna av ljuset från miljarder stjärnor, miljontals ljusår bort. Stjärnor som alltså kan ha slocknat för lika många ljusårs sedan. Man verkar nu ganska ense om den så kallade singulariteten, en enda oändligt kompakt punkt och att Big Bang sedan inträffade för cirka 13,8 miljarder år sedan. Samtidigt skapades då också gravitationen, elektromagnetismen, de starka och svaga kärnkrafterna samt elementarpartiklarna. Här i det nyskapade universumet skapades sedan jorden, och embryot till mig, för 4,5 miljarder år sedan i vår galax Vintergatan. Ingen vet hur många stjärnor där finns, gissningsvis hundra miljarder. Vintergatan är sedan bara en av så där 140 miljarder andra galaxer. Geniet Albert Einstein skapade formeln e=mc² och begreppet rumtid för att visa att tiden är en variabel, den har till och med form i det krökta rummet. Universum är inte bara konstigare än vi antar; det är konstigare än vi kan anta. Den fascinerande och obegripliga gåtan är att människor finns här i dag därför att vår särskilda evolutionära gren aldrig bröts en enda gång vid någon av alla de miljontals katastroferna på jorden som kunde ha suddat ut oss ur historien.

Annons

Annons

Många av oss kan känna ångest eller skräck att vi måste dö – utslocknandet, med eller utan smärtor. Och alla önskar vi dö i frid och ro. Men ur både ett mikro- och kosmiskt perspektiv är döden en självklarhet. Döden är en förutsättning för Livet. Enligt Worldometer levde det 7,753 miljarder människor på jorden år 2020. Och hur skulle det se ut om vi alla, inklusive alla andra högre stående varelser, på medicinsk väg, skaffade oss ett evigt långt liv? Då skulle vi inte ens få en egen ståplats om inte alla rovdjur för länge sedan ätit upp oss och jorden redan hade tippat över ända och rusat in i en ny okänd bana ut i rymden.

Christer Nilsson

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy