Hösten 1982 är jag tre år gammal. Mina föräldrar ska snart skiljas och om detta vet jag inget, annat än intuitivt, såsom ett barn vet när något avgörande är på väg att hända. Det säger sig självt att jag i tid och rum är någon helt annanstans än i Malmö den 23 oktober det året, då Lars Norén får sitt teaterhistoriska genombrott med ”Natten är dagens mor”. Det här blir en pjäs som tusentals människor ska se och som kulturfolk snabbt refererar till som ett exempel på hur vi kan förstå trycket i ordet familj. Själv har jag lärt mig att älska pjästiteln som en dikt.