|| Den här texten publicerades ursprungligen 3 oktober 2021.

Cancerdiagnoser kommer aldrig lägligt. Men efter en ovanligt lång frånvaro från detta söndagsutrymme i Sydsvenskan och HD är det ändå läge att åter träda ut i den stora verkligheten, lika oviss som den lilla hos oss själva. För underlaget är bräckligt, färdigt att rämna precis när som helst.

Det är denna oförutsägbarhet som gör det journalistiska uppdraget så nära besläktat med livet: att ständigt möta, parera och förhålla sig till det oväntade, överraskande och osäkra.

Ingen har fångat det bättre än Tomas Tranströmer:

Mitt i livet händer att döden kommer

och tar mått på människan. Det besöket

glöms och livet fortsätter. Men kostymen

sys i det tysta.

Den första söndagskrönikan publicerades i Sydsvenskan i januari 1988, vid min hemkomst från New York och några år som tidningens USA-korrespondent. Lika lite som någon annan var jag förberedd på att allt snart skulle förändras i och med Berlinmurens fall och kalla krigets slut.

Tiden vände.

Drygt trettio år senare vänder den igen, mitt i en eskalerande klimatkris och en envist grasserande coronapandemi.

En era tynar bort och övergår i något annat. Men vad?

Att då låta en uselt tajmad diagnos dämpa den journalistiska nyfikenheten är otänkbart.

Alltså återkommer krönikan idag, förhoppningsvis utan att kontinuiteten skall störas alltför mycket av de cellgifter som rasar runt i kroppen. Ty att skriva – krönikor, essäer, böcker – är inte bara ett arbete, utan också ett sätt att leva och känna sig levande, inte minst genom mötet med läsarna.

Så först, innan tidens omvälvningar hamnar i fokus:

Ett varmt tack till alla er som på olika sätt har skickat uppmuntrande hälsningar under en tung period.

Ni har gjort det där besöket lite mindre påträngande.

För det är inte alltid tyst när kostymen sys.

Hösten 2021 ifrågasätts ett par grundläggande premisser som har definierat efterkrigsepoken. På det internationella planet handlar det om konsekvenserna av ett forcerat amerikanskt tillbakadragande från Afghanistan och en strategisk tyngdpunktsförskjutning från Atlanten till Stilla havet, här hemma om det svenska regeringsproblemet.

* Går det att lita på att USA lever upp till ansvaret för en världsordning som huvudsakligen är Made in America?

* Kan Sveriges stadiga och pragmatiska samhällsmodell upprätthållas i en situation då ytterkanterna samlar omkring en tredjedel av partisympatierna och ännu en regeringskris hotar?

Bakom frågorna finns en gemensam och ödesmättad nämnare: demokratins möjligheter i en fragmenterad och polariserad värld.

Efter en blixtoffensiv intog talibanerna Afghanistans huvudstad Kabul den 15 augusti. Två veckor senare lämnade de sista amerikanska soldaterna landet efter en tjugoårig närvaro, motiverad av de terrorattacker mot USA den 11 september 2001 som planerades av talibanernas skyddsling Usama bin Ladin. Afghanistan tvingas nu tillbaka till det brutalt islamistiska förtryck som utmärkte perioden 1996–2001 innan talibanerna jagades bort av en USA-ledd militärinsats.

Många afghaner, i synnerhet kvinnor, fick tack vare det västliga engagemanget uppleva ögonblick av frihet, gnistor för framtiden som nog inte ens talibanerna kan stampa ut, men de skakande evakueringsscenerna från Kabuls flygplats avslöjade samtidigt ett misslyckande.

USA hade inte kunnat stanna i Afghanistan i evigheter. Likafullt vilar ett tungt ansvar på den nye presidenten Joe Biden. Istället för att genomföra ett successivt återtåg insisterade han på att reträtten skulle vara fullbordad den 11 september. Planen, delvis byggd på önsketänkande, öppnade portarna för talibanerna. Den afghanska regeringsarmén, beväpnad och finansierad av USA, upplöstes som socker i ångande te.

Men väl att märka: det var republikanen Donald Trump, Bidens företrädare, som satte stenen i rullning när han i februari 2020 ingick ett aningslöst avtal med talibanerna och utlovade ett amerikanskt uttåg redan till den 1 maj i år.

I alla händelser har den kaotiska reträtten ökat omvärldens och särskilt Europas farhågor för att ett krigstrött och splittrat USA inte längre är berett att axla sina säkerhetspolitiska förpliktelser. Rycker kavalleriet ut ifall Vladimir Putins revanschistiska Ryssland vill återerövra Baltikum?

Till detta skall läggas en skräckblandad förundran över att världens mäktigaste demokrati kunde släppa fram en gormande halvfascist till nationens högsta ämbete. Donald Trump har ju, med stormningen av Kapitolium som kulmen, åsamkat USA:s demokratiska institutioner svåra skador.

Oron när det gäller USA:s pålitlighet är inte ny. President Barack Obama brukade framhålla att USA behöver prioritera sin egen, omedelbara säkerhet. Och isolationisten Donald Trump demonstrerade vad som närmast kan beskrivas som förakt för USA:s allierade, inte bara inom Nato. Direkt skamligt var när Trump i oktober 2019 plötsligt övergav de kurdiska styrkor i norra Syrien som burit bördorna på marken i kampen mot terrorsekten IS.

Därför knöts stora förhoppningar till demokraten Joe Biden, som i valkampanjen 2020 ställde ett mer ansvarstagande ledarskap i utsikt. De förhoppningarna håller på att grusas, inte bara av debaclet i Afghanistan, utan även av den nya säkerhetspakt, Aukus, som USA har slutit med Australien och Storbritannien. Syftet med Aukus är att i och kring Stilla havet motverka hotet från ett totalitärt och expansivt Kina, som med helt andra resurser än det befästa fattighuset Sovjetunionen under kalla kriget kan utmana den liberala demokratin.

Frankrike, som går miste om en jättelik ubåtsaffär med Australien, uppfattar emellertid Aukus som ”en dolkstöt i ryggen” och runt om i Europa ställs berättigade frågor om varför USA inte konsulterade vänner och allierade om planerna. De transatlantiska förbindelserna testas.

Om EU ökar sina ansträngningar att uppnå vad som kallas ”strategisk autonomi” på säkerhetsområdet riskerar de europeiska demokratierna allvarliga konsekvenser: varken militärt eller institutionellt kan EU erbjuda samma skydd som ett USA-dominerat Nato.

Så vänder tiden.

Även här hemma i Sverige.

Den 22 augusti gav Stefan Löfven det överraskande beskedet att han avgår som socialdemokratisk partiordförande vid kongressen i Göteborg 3–7 november. I och med det lämnar han också posten som statsminister efter sju år som präglats av kriser och kompromisser.

I onsdags nominerade valberedningen finansminister Magdalena Andersson till ny S-ledare. Troligen blir hon också Sveriges första kvinnliga regeringschef.

Stefan Löfvens avgång kastar en lång skugga över svensk politik, eftersom den äger rum i en sällsynt prekär situation. Riksdagens ytterligheter, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, framkallade i somras regeringskris när de ingick en ohelig allians med borgerliga partier för att via misstroendeförklaring mot statsministern stoppa ett synnerligen borgerligt förslag: fri hyressättning i nyproduktion. Dessa lätt bisarra omständigheter bekräftar att den gamla stabiliteten bryts sönder. Nu gäller andra förutsättningar i politiken:

* Sverige har haft sin beskärda del av regeringskriser, men senast det gick så långt som till nyval, eller extra val, var 1958. Sedan maktskiftet 2014 har det varit snubblande nära vid två tillfällen.

* En ny regeringskris kan inte uteslutas inom de närmaste månaderna. Vill det sig illa kan det leda till extra val med blott något halvår kvar till det ordinarie valet i september 2022: den rödgröna minoritetsregeringen har i dagsläget inte tillräckligt stöd för sitt budgetförslag. Sedan Liberalerna lämnat januariavtalet, den uppgörelse som till sist räddade kvar Löfven som statsminister efter valet 2018, måste budgeten accepteras av både C och V, motpoler i den ekonomiska politiken.

* Länge fanns det fem partier i riksdagen, uppdelade i två tydliga block. Numera är de åtta, varav tre, S, M och SD, är nästan jämnstora. Blockgränsen är diffus.

Det har med andra ord blivit betydligt svårare att styra riket. Inget talar för att det blir lättare inom överskådlig tid.

Svensk politik – och i förlängningen svensk demokrati – ropar efter nya regeringslösningar som uthålligt och effektivt kan bekämpa akuta samhällsproblem, inte minst en hänsynslös kriminalitet med skjutningar och detonationer i en omfattning som ingen kunde föreställa sig för bara några år sedan; i tisdags hemsöktes en fastighet i centrala Göteborg.

Utöver vad som redan nämnts – och alla överraskningar som stundar – står flera andra ödesfrågor på höstens agenda.

Vart går Tyskland, EU:s motvilliga ”supermakt”, efter förra söndagens val och sexton år med Angela Merkel som förbundskansler? Kan Malmö internationella forum för hågkomst av Förintelsen och bekämpande av antisemitism motverka ”det eviga hatet”? Kommer FN:s klimatkonferens i Glasgow, COP26, att bekräfta att Parisöverenskommelsens mål, en temperaturhöjning klart under 2 grader, inte kan nås med hittills aviserade åtgärder? Har coronarestriktionerna hävts för tidigt?

Svaren vill man inte missa.

Fast vad som faktiskt händer kan ingen vara säker på.

En rad, en enda självlysande rad, hos Tomas Tranströmer sammanfattar således journalistikens villkor, liksom livets:

Almanackan fullskriven, framtid okänd.

MER ATT LÄSA

Dikter och prosa 1954–2004 (Albert Bonniers Förlag) av Tomas Tranströmer.

Why America Must Lead Again (Foreign Affairs, March/April 2020) av Joseph R Biden, Jr.

I Alone Can Fix It. Donald J. Trump’s Catastrophic Final Year (Bloomsbury) av Carol Leonnig & Philip Rucker.

Svensk politik (Historiska Media) av Per T Ohlsson.

Ingen anledning till oro (?). SOM-undersökningen 2020. SOM-rapport nr 78 (SOM-institutet) red. Ulrika Andersson, Anders Carlander, Marie Grusell & Patrik Öhberg.