Arbetslägenheten, jag minns inte hur stor den var, en tvåa kanske, jag såg ändå bara böckerna. Per T tog emot i jeans, uppknäppt skjorta och svarta oxford. Jag bar kostym, förstås, så jävla stockholmskt.

– Whisky?

– Ja, tack.

– Sätt dig!

Och när jag kommit ner i en fåtölj och han i en annan började han ömsom suga, ömsom tugga på cigarren.

– Berätta nu något roligt som har hänt!

Vi hade mejlat, hedersbetygelser, ett tips då och då. Och nu hade jag bett om hjälp. Jag hade accepterat ett erbjudande om att skriva en bok om Tage Erlander och tagit mod till mig och ringt Per T Ohlsson. ”Du kommer få läsa väldigt mycket”, sa han i luren, ”jag tycker du ska komma hit.”

Hit, till Malmö.

Ingen kunde som Per T Ohlsson ifrågasätta centralismen. Han flanerade förstadsgator fram i fladdrande rock och visste mer om Helgeandsholmen många mil bort än någon av de där proppmätta ledamöterna som stressade fram i korridorerna på riksdagshuset.

När man tänker efter låg riksdagen egentligen i Malmö.

Per T verkade ju där.

Jag minns som sagt mest böckerna den där första gången, hylla upp och hylla ner, och ett samtal som sattes igång. Vi pratade om RF Berg och om Möller, förstås, och Quensels memoarer – ”du borde verkligen läsa Quensel” – och så Sandler då, hans favorit, den föreläsningen vill man inte ha levt utan.

Vi sågs bara i Malmö. Varje gång försökte jag berätta något roligt som hade hänt, något han inte kände till. Det var inte lätt. Men han var bra på att lyssna.

Han var bra på att bry sig.

När jag kom ut på gatan den där första kvällen hade jag fått med mig två böcker han redan räknat ut att jag skulle stöta på i arbetet och som han visste inte fanns att få tag på, inte ens på andrahandsmarknaden.

Han hade kopierat upp dem på papper till mig.

Politik för Per T Ohlsson – T för Torbjörn – det var att se samband. Ja, han fostrades som ledarskribent och han ville vinna i debatt också när den liberalism han stod för fick det så svårt. Fast passionen var historien.

I pionjärverket ”100 år av tillväxt” etablerade han 1994 den första verkligt livskraftiga motberättelsen till den svenska socialdemokratins skildring om hur Sverige blev ett välfärdssamhälle. Det fanns polemisk udd i den boken. Johan August Gripenstedt var finansministern som i mitten av 1800-talet hade liberaliserat Sverige till den grad att människor vågade bli fria och företag förmådde växa, en tillväxt i välstånd som arbetarrörelsen sedan kunde fördela i reformer när den väl vunnit den politiska makten. Det fanns en vilja hos Per T.

Det fanns också en lundensisk nyfikenhet.

Ett intresse för det sanna och en axelryckning inför storheterna.

”Denna bok har inga andra ambitioner än att på journalistiskt vis berätta historien om Johan August Gripenstedt, det moderna Sveriges bortglömda föregångsman. Den har kunnat skrivas tack vare många decenniers professionella vedermödor av historiker, statsvetare och ekonomer.”

Så inleder man ett förord med stil.

Vetgirigheten tog väl också över, efter hand. I mastodontverket ”Svensk politik” finns en tes – absolut – om kompromissen som svenskt politiskt ideal och om kommissarie Kempe, han som förhindrar revolutionen på riksdagshusets trappa 1917. Den scenen hade han lånat från Anders Isaksson, fast där Isaksson stirrade på Per Albin Hansson såg Per T genom ett par sekler. Han såg varje detalj.

För åtminstone ett par generationer politiker, journalister och inte minst väljare var väl söndagstexterna det största med Per T. Varje vecka en kurs i samtidshistoria. Varje vecka en strävan om upplysning. Han var amerikansk i sina ambitioner.

Själv håller jag ändå den lilla boken om Rickard Sandler högst. Sandler, den konstigaste av politiker som Sverige har haft. Han som blev avsatt som utrikesminister för att han hade fel åsikter när andra världskriget bröt ut men som snart blev uppringd av försvarsstaben som behövde hjälp att lösa tyskarnas chiffer. Han som grundade ABF. Han som tyckte det var lika viktigt att vara statsminister som ordförande för Sveriges körförbund. Han som rökte när han åkte skidor.

Med Per T kunde man alltid prata om Sandler.

Budet om bortgången når mig när jag sitter och försöker skriva. Jag har ”Balladen om Rickard Sandler” på repeat i hörlurarna. Idén är att denna väg uppnå transcendens, eller åtminstone det slags lugn som tillåter pappret att acceptera orden som jag trycker ner på tangentbordet

”Det var 1900-tal, seklet började med fred, utveckling och produktion, facklig kamp och rösträttsstrejk, blir student i Härnösand, anländer till Uppsala, Hägerströms filosofi, folkhögskolelärare, socialdemokrati, värnplikt 1906”, sjunger Tore Berger.

Han sjunger Sandlers biografi.

Allt han gjorde och allt han inte hann göra.

Jag har Per T Ohlsson i lurarna.

Det kan reta mig intill ilska nu att hans bok om Sveriges politiska historia bara blev 645 sidor. Det är tjockt, säger ni. Det är blott en bråkdel av det vi hade kunnat lära oss om oss själva av Per T, säger jag.

Han kunde allt.

Det kan drabba mig så jag börjar gråta, insikten att man inte längre kan resa till Malmö och sätta sig på Mando om man får ett akut behov av att prata om Sandler.

Det blir så ensamt nu.

Torbjörn Nilsson är författare och journalist på Svenska Dagbladet.