Elina Pahnke är kulturjournalist och skribent på kultursidan.

– Jag känner inte Fredrik Virtanen.

Med sina första ord under Studentafton i Lund markerar Jens Liljestrand sin roll. Han är journalist, inte gammal polare till gästen bredvid. Samtalet hålls på Grand hotel. I publiken sitter folk från Lund med ordnade frisyrer. Alla ser ut som lillprinsen i ”Young royals”. De har fluga eller slips.

Bakom Jens Liljestrand och Fredrik Virtanen hänger en projektorduk, där Virtanen tecknats i förgrunden framför en mobb av skugglika, konturlösa figurer som står med en megafon och ropar: Metoo!

Kvällens ämne? Folkdomstolen.

Jag ser mig omkring på de välkammade studenterna, den tända kandelabern, kristallkronan i taket. Kommer detta äntligen att bli ett riktigt samtal om hur samhället hanterar skuld, hur förlåtelse är möjligt i patriarkatet? Eller kommer vi återigen stöta och blöta den individuella skuldfrågan – där den ena parten hävdar att Fredrik Virtanen är en våldtäktsman, medan han själv nekar till anklagelserna?

Fredrik Virtanen börjar tala.

– Jag var tvungen att skriva boken.

– Jag vill inte ens vara här.

– Jag gör inte längre offentliga framträdanden.

Det här är ett samtal om Fredrik Virtanen. Och jag inser när han börjar tala om hur han tystnat att jag hört alla hans ord förut. Beskrivningarna flimrar förbi under kvällens gång. Fly landet. Lynchmobb. Cancelkultur. Deplattformering.

Jens Liljestrand berör journalisternas favoritfråga efter Metoo: pressetiken. Men annars är det slående hur principiellt ointressant Fredrik Virtanens berättelse blir när den aldrig slutar att handla om honom själv. Den berättelse som var Metoos grundackord, om sexuellt våld och snedfördelad makt, nämns bara flyktigt. När rörelsen nämns är det i samband med bristande solidaritet mot Aftonbladets före detta krönikör.

Fredrik Virtanen:

– Jag märkte att vänstern inte var någon att hålla i handen när det blåser.

Fredrik Virtanen:

– Högern är förlåtande och tar tillbaka sina kompisar. Vänstern är strängare och mer moralistiska. De är lättare att bli av med eftersom man inte stöttar sitt gäng.

Här någonstans stannar samtalet av. Framför oss sitter en man som inte bara tappat de flesta av sina uppdrag, utan som också har förlorat sin ideologiska kompass. Den vänster som han en gång bekände sig till handlar för honom inte längre om omfördelning av resurser eller rättighetsfrågor. Den höger som bara bryr sig om att tjäna pengar, och som därmed har råd att strunta i moraliska betänkligheter, framstår plötsligt i ett vackert skimmer. Fredrik Virtanen får en anhängare när frågestunden inleds. Längst fram i publiken sitter nämligen en annan person som anser sig ha blivit oskyldigt dömd av folkdomstolen.

Ann Heberlein:

– Hur rimligt är det att bli anklagad för något man gjorde för tio år sedan i en annan kontext? Hur länge har man skuld? Jag har också anklagats, fast mer diffust, för mina åsikter. Det är ett straff man får bära livet ut.

Jag tittar på dem. Ann Heberlein, nyss ett tongivande högerspöke, som skrivit att vi måste göra upp med islam och som figurerat som skribent på Nyheter Idag, har nu insett att hon vill vara någon annan.

Jag tänker: vill ni ha ett samtal om skuld? Vill ni prata om lynchmobbar på riktigt? Det samtalet kommer varken att börja eller sluta på Grand hotel, bland människor som är mer förtvivlade över att ha förlorat sin egen status och makt, än över ett samhälle där andra människor aldrig fått höras. Folkdomstolen har alltid funnits. Det har funnits moralpoliser och lynchmobbar.

Men det är först när spelreglerna kastas om, och den så kallade folkdomstolen börjar sparka uppåt, som den anses farlig och orättvis. Det är först då den resulterar i samtal och bokkontrakt. I ett desperat försök att fortsätta vara en inflytelserik, politisk tyckare så skriver Fredrik Virtanen under kvällen fram ett eget manifest om vad vänstern bör ägna sig åt istället: Proletärer i alla länder förena eder och slut upp bakom… mig!