Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

opinion

Aktuella frågor
”Det finns starka skäl att ta förnyad ställning till kärnkraft.”

Gröna partier må rynka på näsan, men klimatkunnande måste förenas med energikunnande. Ska vi lyckas avskaffa koldioxidutsläppen till 2050, då jorden kan ha två miljarder fler människor än idag, måste svåra beslut tas och genomföras. Det skriver Kenneth Rogoff, professor i ekonomi och offentlig politik vid Harvarduniversitetet i USA.

Detta är ett debattinlägg.Skribenterna svarar för åsikterna.

Kolkraftverk i Kina. Kol står för 30 procent av de globala utsläppen av koldioxid och är tillgängligt och billigt i länder som Kina och Indien, skriver Kenneth Rogoff. Foto: Alexander F Yuan

Annons

När världens ledare nu samlats till FN:s klimatmöte, COP26, i Glasgow är uppståndelsen stor kring möjligheterna för gröna energikällor.

Men den bistra sanningen är att fossila bränslen fortfarande står för 80 procent av energin globalt, precis som de gjorde när Parisavtalet om klimatet undertecknades på COP21 för sex år sedan.

Och trots att många länder ännu inte nått den BNP de hade före pandemin lär världen i år stå inför den högsta årliga ökning av koldioxidutsläpp som någonsin uppmätts.

Internationella energirådet, IEA, har en optimistisk ton i sin senaste rapport om energiläget och framhåller allt som kan göras för att begränsa den globala uppvärmningen.

Men att temperaturökningen skulle stanna vid 1,5 grader bygger på så många osäkerheter, uppfinningar, anpassningar och uppoffringar att det knappt är trovärdigt om man inte lyckas införa ett globalt pris på kol, något som de flesta ekonomer ser som nödvändigt.

Annons

Annons

Särskilt en global kolskatt kunde vara ett incitament och samordna ansträngningarna för att minska utsläppen. Och den kunde bättre än något nationellt system tillföra resurser till dem som lyckas bäst.

Idén med en skatt på kol är avskydd i amerikansk politik. I de senaste budgetförhandlingarna fladdrade den förbi, men släpptes som en het potatis. President Joe Biden föreslår istället en rad olika åtgärder, från övergång till elbilar till stopp för utveckling av fossila bränslen. Bra idéer, men betydligt dyrare och mindre effektiva än en kolskatt.

EU har ett alternativ i sin handel med utsläppsrätter och har gjort större framsteg i prissättningen av kol än USA. Men handeln omfattar bara cirka hälften av EU:s utsläpp av växthusgaser och många slipper alltså betala.

Självklart reagerar politikerna i låginkomst- och utvecklingsekonomier när de uppmanas ta risken att fördröja sina egna länders ekonomiska utveckling för att bekämpa klimatförändringarna och många har frågat varför globala överenskommelser inte ser till att alla länder istället får samma utsläppskvot per invånare.

Även om en global kolskatt på något magiskt vis skulle införas, behöver världen också system för att överföra resurser och kunskap till utvecklingsländer så att de inte på sikt utvecklas till miljöbovar. Själv förespråkar jag en världsbank för kol som ska ha teknisk expertis, underlätta informationsutbyte och kanalisera miljarder dollar i bidrag och lån till låginkomstländer.

Annons

Kol står för 30 procent av de globala utsläppen av koldioxid och är tillgängligt och billigt i länder som Kina och Indien. 21 länder har hittills bestämt att fasa ut all kolkraft, men nästan allt ligger i Europa och orsakar bara cirka 5 procent av världens samlade utsläpp.

Annons

Kina beslutade nyligen att inte bygga fler kolkraftverk utomlands. Det är ett bra första steg, men Kina producerar hemma mer än hälften av världens kolkraft och många andra länder, som Vietnam, lär nu istället själva bygga kolkraftverk.

Även med en skatt återstår mängder av andra beslut, som var vindkraftverk kan byggas, hur kolkraft kan fasas ut och i vilken utsträckning naturgas kan användas under övergångsperioder.

Sol och vind är periodiska energikällor och det finns starka skäl att ta förnyad ställning till kärnkraft. Det finns nu mycket säkrare moderna tekniker både för att bygga stora anläggningar och små generatorer av det slag som används i atomubåtar.

Gröna partier må rynka på näsan, men klimatkunnande måste förenas med energikunnande. Ska vi lyckas avskaffa koldioxidutsläppen till 2050, då jorden kan ha två miljarder fler människor än idag, måste svåra beslut tas och genomföras. Det lär inte bli lätt att övertyga vare sig politiker eller allmänheten om att ta itu med det.

Årets vindfattiga sommar har bidragit till energikrisen i Europa, där politikerna hoppas att Rysslands president Vladimir Putin ska förse regionen med mer naturgas. I USA har de stigande energipriserna fått Biden att försöka förmå OPEC-länderna att producera mer olja samtidigt som hans egen regering försöker bromsa produktionen på hemmaplan.

Annons

Även om utvecklade ekonomier, kanske även USA och motsträviga Australien, förbjuder utvinning av fossila bränslen, så har andra mindre rika länder starka skäl att öka utvinningen av sina inhemska koldioxidutsläppande resurser.

Det är hoppingivande att IEA fortfarande tycks anse att det är möjligt att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader, även om vägen dit är svår.

Annons

Det verkar däremot långt ifrån säkert att de politiska ansträngningarna att nå målet kan snabbas upp lika fort som jordens atmosfär blir varmare. Och när det gäller lyckade klimatkonferenser kan vi bara hoppas på att det blir 26:e gången gillt.

Översättning: Karen Söderberg

Project Syndicate

SKRIBENTEN

Kenneth Rogoff, professor i ekonomi och offentlig politik vid Harvarduniversitetet i USA. Han har tidigare varit Internationella Valutafondens chefsekonom.

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy