Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Helsingborg

”Säg inget till far” – flickan från barnrikehuset fick söka utbildning i smyg

Familjen Karlsson 1948. Från vänster Berne 13 år, mor Gunborg 36 år med babyn Majvi i knät, Inger 14, Kenneth 6, far Edvin 37 år med 3-åriga Roger i knät och Ingalill 8 år. ”Bilden togs när Inger konfirmerades. Mor passade på att sätta på mig en dopklänning trots att jag redan döpts på BB”, berättar Majvi.

Bild: Privat

Annons

Majvi Holm är den fattiga flickan från Helsingborg som blev en av de tidiga kvinnliga IT-utvecklarna i Malmö. Som 73-åring debuterar hon nu med en släktkrönika om livet i ett barnrikehus. Hennes kulturella resa har paralleller till situationen i Sverige idag, tänker hon.

Klockan tre på morgonen cyklade Majvi Holms far iväg till Tretorns gummifabrik i Helsingborg för att skära till stövelsulor, innan stöveltillverkarna kom till fabriken. I 40 år slet han på Tretorn.

– Det var bara hårt arbete som räknades i min familj. Det var att ge sig ut och tjäna för att betala hem. Skola och kultur räknades inte, berättar Majvi Holm.

På Rusthållsgatan 14 i Helsingborg bodde familjen Karlsson i ett så kallat barnrikehus. Sex barn och två vuxna samsades i en trerummare på 70 kvadratmeter från 1945 till 1959. När storasyster med barn flyttade tillbaka hem igen efter en skilsmässa blev man nio.

Annons

Annons

– Vi barn var bara ute på gården. Det fanns alltid kamrater där. Hemmet var en plats för att äta, sova och få rena kläder. Vi gjorde aldrig något tillsammans i familjen, berättar Majvi Holm.

Barnrikehus fanns på många olika platser i Sverige. Bland annat i hörnet Fältarpsvägen/Traktörsgatan i Helsingborg. Husen var en första satsning på bättre boende för fattiga. Foto: Kjell Lindgren/Helsingborgs stads museisamlingar.

Den 27 november släpps släktromanen ”Skiner solen alltid hos mormor?”. Hela sitt vuxna liv har Majvi levt i Malmö. Som 63-åring sökte hon till en skrivarkurs och tio år senare är nu romanen klar.

Men livet startade alltså i en fattig familj i Helsingborg.

– Tanken på en släktkrönika kom när jag satt med mitt barnbarn i soffan. Han var så efterlängtad. Vi barn i barnrikehusen var aldrig efterlängtade. Vi bara kom ju, säger Majvi Holm.

Hon hade en bra uppväxt, trots att ingen hade tid. Att någon skulle läsa sagor var det aldrig tal om. ”Min mor var fantastisk, men fick aldrig något erkännande. Det är henne jag hyllar i boken”, säger Majvi Holm.

Bild: Privat

Hon berättar om en kärv tid, men utan bitterhet. Far slet för att få ekonomin att gå ihop. När han jobbat sina åtta timmar på gummifabriken cyklade han hem. Middagen skulle stå på bordet.

Sedan vilades det middag innan far gav sig ut på ett andra jobb på koloniområdet vid Sundspärlan eller för att gallra betor eller sälja julgranar – allt efter säsong. Mor städade och hade hand om barnen. Hon fick se till att hushållskassan räckte, oavsett om det var vardag eller storhelg.

Annons

– Det var mycket fattigt, berättar Majvi Holm.

Trots det uppmanade mor Gunborg henne att söka till flickläroverket. Ingen av systrarna hade fått läsa vidare, även om de hade läshuvud. Majvi var yngst.

Annons

– Mor sa till mig ”sök in, men säg inget till far. Så får vi se hur det går”.

Det gick bra. Majvi kom in på ”Flickis” i gamla Olympiaskolan och den redan pressade hushållskassan skulle nu även räcka till skolböcker åt lillflickan. Ett rent slöseri tyckte fadern, som ansåg att flickor ju ändå bara skulle föda barn.

– Jag ville visa honom att det visst var lönt. Efter realen på Flickis tog jag studenten på Handels.

Det är mormor, iklädd förkläde och klut om håret, som fått ge namn åt romanen. Hon och morfadern bodde i ett hus i Pålstorp, som var landsbygd på 40-talet. En gång i veckan kom dottern och lilla Majvi på besök. Den soliga mormodern är ett varmt minne för författaren.

Bild: Privat

Solen på Majvis himmel var mor och mormor. Två gånger i veckan cyklade mor Gunborg till Pålstorp med lilla Majvi på pakethållaren och en matpåse till de gamla.

– Min mormor var den som stöttade mor. Vi barn var så glada för henne. Hon dog när jag var sex år, men jag har ett tydligt minne av hur hon brukade stå och vinka utanför sitt hus, berättar Majvi.

Livet som fattigunge på flickskolan var inte helt enkelt. Majvi bjöd aldrig hem några klasskamrater. Det gick ju inte, till ett hem med bara ett par rum och där föräldrarna skulle vila middag. Istället fick hon följa med till fina stadsvåningar och sommarhus på landet. Hon var alltid välkommen till klasskamraterna, men sitt eget hem öppnade hon inte.

Annons

– Helsingborg var väldigt segregerat på den tiden. På lov och helger packade jag reklamkataloger. Pengarna gav jag till mor.

I bokens centrum står de tre generationer som börjar med mor- och farföräldrarna och slutar med henne själv. Men generationerna innan och efter påverkar också innehållet.

– Många tror att jag levt en generation tidigare. De känner inte igen sin egen värld i min berättelse. Själv kan jag se att invandrare gör samma resa som jag gjort, trots att jag varit i landet hela tiden.

Annons

Fakta

Boksläpp om livet i ett barnrikehus

Släktkrönikan ”Skiner solen alltid hos mormor?” av Majvi Holm släpps den 27 november på

Studieförbundet Vuxenskolan, Garnisonsgatan 7A i Helsingborg. Intresserade måste anmäla sig. Den ska sedan finnas i bokhandlarna den 1 december.

Barnrikehussatsningen kom 1935, när riksdagen beslutade att satsa på bostäder för barnrika och "mindre bemedlade" arbetarfamiljer. Barnrikehusen var den första statliga åtgärden för att förbättra bostadssituationen i Sverige. Många hyresvärdar ville inte hyra ut till barnfamiljer eftersom det slet för mycket på lägenheten. (Källa Wikipedia)

I Helsingborg har barnrikehus exempelvis funnits vid Fältarpsvägen och i Malmö vid Nobelvägen.

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy