Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Åstorp

Från Åstorp till Afghanistan – Abdulah om sitt liv efter utvisningen

24-årige Abdulah kom till Sverige i början av augusti 2015. Han hamnade i Åstorp, fick svenska vänner och praktiserade på ortens bibliotek. Idag berättar han i HD-NST om hur hans liv sett ut sedan han återvände till hemlandet Afghanistan – och om den dramatiska förändringen efter talibanernas övertagande.

Abdulah talar varmt både om människorna och naturen i Sverige. Bilden är tagen under en promenad nära Västra Broby. ”Så fort jag var ledig var jag ute och gick”, minns han.

Bild: Privat

Annons

Genom vänner i Nyvång får vi kontakt med Abdulah, av vännerna i Sverige kallad Abbe. I Nyvång bodde han 1,5 år på ett flyktingboende och lärde sig tala svenska på ett språkkafé. Idag bor han under falskt namn på en ort i centrala Afghanistan.

Det här är hans berättelse:

”I juni 2016 började jag praktik på Åstorps bibliotek, tänkte att det var roligare än att göra ingenting. Det var mitt första steg in i det svenska samhället, tror jag. Kollegorna var snälla och hjälpsamma och jag var där i några månader.

Sedan fick jag jobb i Helsingborg på en restaurang och hyrde en bostad i andra hand. Jag var mycket nöjd och tyckte att livet gick framåt.

Det var som att jag föddes i Åstorp och blev vuxen i Helsingborg, men min själ fanns i Klippan – så fort jag var ledig åkte jag till Söderåsens nationalpark.

Annons

Annons

Det var som att jag föddes i Åstorp och blev vuxen i Helsingborg, men min själ fanns i Klippan – så fort jag var ledig åkte jag till Söderåsens nationalpark.

Men mitt i glädjen fick jag ett nej på min asylansökan och sedan blev det fler. 2018 jag fick jag mitt tredje avslag och Migrationsverket sa att jag måste lämna landet inom tre veckor.

Jag åkte till till Frankrike för att söka ny asyl därifrån, men jag blev skickad tillbaka till Sverige eftersom jag lämnat mina fingeravtryck där. Efter sex månaders inlåsning på förvaret i Märsta blev jag utvisad till Afghanistan i november 2019. Under flygresan till Kabul kändes allt hopplöst.

När jag kom tillbaka till Afghanistan hade jag ingen plan och var hela tiden rädd. Utvisade flyktingar utmålades som kriminella, som ateister eller kristna icke-muslimer.

Jag måste jobba för att klara mig och min familj och mina syskon som går i skolan, men det var svårt. Ett jobb på militärförläggningen var det enda jag kunde få och i juni 2020 började jag arbeta för den afghanska militären i min hemstad.

Den 15 augusti i år tog talibanerna kontroll över landet. Det var en söndag morgon, tror jag, när jag fick veta via sociala medier och en kompis sms att presidenten rymt från landet och talibanerna styrde Kabul.

Åstorp var orten där den unge afghanen placerades på ett boende av Migrationsverket. ”Det var som jag föddes i Åstorp”, säger Abdulah.

Bild: Niklas Gustavsson

Klockan åtta kom många män med kameror till kontoret och sa: ”Du måste gå ut härifrån och du får inte ta med dig ett enda papper, annars får du inte gå ut.” Jag samlade ändå ihop dokument och data där det stod namn och adress på soldater som krigat mot talibaner.

Annons

Annons

När jag gick ut filmade männen mig och tog många bilder och sa att de skulle lämna dem till talibanerna. Jag blev också attackerad när jag lämnade förläggningen och skadade min vänstra hand. Jag grät men var också glad eftersom jag fick ut dokumenten och gömde dem, jag tror att jag räddade 150 liv den dagen.

Kollegor som nyligen kommit till staden hade ringt mig på morgonen och bett mig om hjälp. De visste inte vart de skulle ta vägen. Klockan 11 mötte jag dem, vi hade hört att talibanerna var på väg mot vår militärförläggning.

Vi måste ge oss av för att rädda våra liv. Vi tog oss upp i bergen och stannade där i en vecka. Vi var mycket ledsna och oroliga för framtiden, för vår demokrati, våra rättigheter och vår frihet som hade försvunnit på bara en sekund.

Vi var mycket ledsna och oroliga för framtiden, för vår demokrati, våra rättigheter och vår frihet som hade försvunnit på bara en sekund.

Vi hade en lång väg framför oss och inte mycket mat. Efter några veckor kom vi fram till en lite säkrare plats.

När talibanerna tog kontroll lovade de amnesti, men det var inte sant. De letade efter mig och åkte till min familjs hus för att gripa mig. Där hotade de mina syskon och min mamma med döden om de inte talade om var jag var.

Jag bestämde mig för att försöka fly från Afghanistan, men militären hade inte betalat min lön på fem månader och jag hade inte mycket pengar. Genom en vän fick jag kontakt med en person som körde lastbil. Jag gömde mig i en liten låda under bilen när han körde genom Herat-provinsen mot gränsen mot Iran. Vi passerade många vägkontroller med talibaner, så jag hade inte kunnat ta bussen med min korta militärfrisyr.

Annons

I Herat träffade jag en smugglare som ville ha 500 dollar för att ta oss till Iran. Jag hade inte så mycket pengar, men sa inte det. Smugglaren kom med en liten personbil på kvällen, vi blev tolv personer som åkte till gränsen. Vi gick genom en öken i fyra timmar fram till en stor mur. När vi klättrade över väntade iranska soldater på oss, men smugglaren försvann.

Annons

De kroppsvisiterade oss och tog våra mobiltelefoner. Jag hann ta bort alla bilder och telefonnummer, men soldaten blev misstänksam och frågade vem jag var och vad jag hade haft i min mobil. Jag sa att jag köpt den igår, men de trodde inte mig utan slog mig med elkablar så att jag fick stora märken och sår på kroppen.

Talibankrigare som blockerar vägarna efter en explosion vid ett militärsjukhus i Kabul i början av november. Foto: Ahmad Halabisaz/AP/TT

De behöll oss i Iran i fyra dagar, sedan skickade de oss tillbaka över gränsen. Då bestämde jag mig för att det är bättre att dö här i mitt land än att bli straffad när jag försöker söka skydd.

Jag klädde mig som taliban och åkte buss tillbaka. Det kändes som att det inte längre spelade någon roll om jag skulle bli gripen eller dödad av talibanerna, ändå blev jag rädd varje gång jag såg en taliban vid vägkontrollerna.

Jag hittade ett rum på en ort där ingen känner igen mig. Jag bytte mitt namn och vågar inte gå ut under dagtid. Ibland är jag ute och går och frågar mig vad som väntar mig och vad som ska hända i vårt land. När jag chattar med mina vänner i Sverige och berättar om min situation försöker de motivera mig och ge mig hopp.

Annons

Ibland är jag ute och går och frågar mig vad som väntar mig och vad som ska hända i vårt land.

Det är svårt att leva här när man är efterlyst av talibaner. I förra veckan kom två män till orten där jag bor och frågade efter mig. Jag förstod att jag borde byta plats att gömma mig på.

I går när jag var ute och skulle leta rum såg jag fyra kvinnor som demonstrerade mot talibanerna och filmade och tog bilder. Sedan kom talibanerna och slog sönder deras kameror och mobiler och slog dem med vapen.

Nu har jag hittat ett rum som jag delar med fyra killar. De var studenter på universitetet, men nu har de ingenting. De bara läser böcker.

Annons

Mina pengar räcker en månad till. Sedan vet jag inte.

Varje dag hör jag någon prata om en tidigare polis eller tidigare militär som dödats av talibanerna, fast de säger att det var IS.

Abdullah älskade naturen i Sverige, särskilt runt Söderåsen. Foto: Privat

Det var fredag eftermiddag och många talibaner på gatorna som kollade upp bilar och människor. Min rumskamrat ville att vi skulle gå och handla lite mat, för den var slut, men jag sa att jag hade huvudvärk och ville vänta lite.

På kvällen gick vi ut för att köpa bröd. Vid brödbutiken var det kö och en äldre man kom fram till oss och bad om bröd. Vi sa: ”Tyvärr, vi kan inte.” Då bara satte han sig ner och såg chockad ut. När vi betalat bad han igen om hjälp. Jag började prata med honom och han berättade att han hade fem barn hemma och de hade inte ätit någonting på hela dagen. Hans fru var sjuk och en äldre son som jobbade på en restaurang hade dött i en självmordsattack.

Annons

Tidigare kunde han arbeta lite med sin skottkärra och tjäna lite pengar genom att köra tunga grejor åt folk. Men sedan talibanerna kom fanns inga jobb och ibland har de ingen mat. Jag och min rumskamrat beslöt oss för att köpa lite mat till honom. Vi hade bara lite pengar, så det blev ingen mat till oss själva den dagen.

Här i Afghanistan är det en skam att säga att man är hungrig, men många tvingas till det nu. Andra tar sina liv för att de inte klarar sig, eller säljer sina flickor för att kunna köpa mat. De säljer sitt barn som kött, som ett djur. Vad är det för värld vi bor och lever i?

Jag är trött på döden. Låt människor leva som de vill, följa vilken religion de vill och vara fria. Det vill jag.”

Fotnot: Abdullahs berättelse är kortad och svenskan korrigerad. Vi skriver inte ut hela hans namn eller vistelseort av säkerhetsskäl.

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy