Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

kulturSkönhetsideal

Åsa Moberg
Amelia Adamo frågade mig om jag stod ut med att se mig själv i spegeln

För ansiktet finns inget förlåtande mode.

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

”Först var det glipan mellan framtänderna, sen de stora nya hörntänderna och så kom finnarna.” Åsa Moberg om att förhålla sig till sin spegelbild.

Bild: Jonas Ekströmer/TT

Annons

Åsa Moberg är journalist och författare.

Det kommer smygande, obehaget inför spegelbilden. Man talar inte om det. I alla fall talade man inte om det innan Åsa Linderborg (NRK 6/11) och Ann Heberlein (SvD 20/11) modigt exponerade sin egen ångest. Den enda som någonsin frågat mig om saken är Amelia Adamo. Det kan vara femton år sedan. Hon undrade om jag stod ut med att se mig själv i spegeln.

Det gjorde jag fortfarande, då. Nu skulle jag helst slippa. Men fasan för fotografer började tidigt, redan innan jag som tjugoårig kolumnist blev en offentlig person. Skräcken för bilden fanns långt före rynkorna.

Annons

Annons

Först var det glipan mellan framtänderna, sen de stora nya hörntänderna och så kom finnarna. När en pojke (som jag inte ens gillade) tyckte att jag som tolvåring hade runda kinder på en bild visste jag: detta kommer aldrig att bli bra.

Kvinnor tycks kollektivt rygga tillbaka när en kamera närmar sig. Så mycket är fel. Det är obehagligt att befinna sig framför en kamera, även om vi måste vänja oss: nu är vi framför någons kamera i alla sociala sammanhang. Kan små flickor som växer upp med ständigt fotograferande få ett mer avspänt förhållande till sitt eget utseende?

Helt säker kan man inte vara, eftersom de vackraste människor kan känna sig fula och de smalaste kan känna sig tjocka. Skillnaden mellan upplevelse och verklighet glider mellan obehag och psykisk sjukdom.

Ann Heberlein citerar Simone de Beauvoir: ”När jag läser namnet ’Simone de Beauvoir’ ser jag en ung kvinna framför mig, en kvinna som råkar vara jag.” Men den inre unga kvinnan äcklas av den yttre kvinnans åldrande ansikte.

Simone de Beauvoir kan vara den som skrivit mest om kvinnors åldrande. Hon gjorde det i fackböcker som ”Det andra könet” 1949, och ”Ålderdomen” 1970, i sin memoarsvit och i flera romaner. Frågan är om något som skrivits senare kan överträffa hennes skräckskildring i ”Mandarinerna” från 1954.

Själv känner jag inte igen den oresonliga skräcken inför åldrandet och döden. Var det kriget? Det tror psykoanalytikern Anne Dubreuilh, som är huvudperson i ”Mandarinerna”.

Annons

Efter en misslyckad natt med den östeuropeiska flyktingen Victor Scriassine (med Arthur Koestler som verklig förlaga) känner hon att allt är för sent: ”Och plötsligt förstod jag varför mitt förflutna ibland föreföll mig tillhöra någon annan: Nu är jag en annan, en kvinna på trettionio år, en kvinna som har en ålder!”

Annons

Och vidare: ”Före kriget var jag för ung för att åren skulle betyda något, sedan glömde jag helt och hållet bort mig själv under fem år. […] Jag håller upp mitt hår, dessa vita strån är inte längre en kuriositet eller ett tecken, de är en början. Mitt huvud kommer, levande, att anta samma färg som mitt skelett.”

Det är vackert skrivet, men en absurd inställning. När mitt eget hår började vitna uttryckte många beundran inför de bleka slingorna. De gav en mer seriös framtoning. För ansiktet finns tyvärr inget liknande förlåtande mode. Kvinnor som åldras måste ändå våga synas och höras, medan vi drömmer om en ny sorts komplimanger: ”Vilka snygga påsar du har fått kring ögonen och hakan!”

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy