Snön lyser vit på fur och gran,

men ännu är statsråden kvar i stan

för att åter en gång sig förena

omkring bordet med Magdalena.

Men varför är det så mörkt och kallt?

Stearinljus brinner överallt,

till och med på änglaspelen.

Har det blivit nåt fel med elen?

Är det Strandhäll som missat en räkning?

Eller har det gått någon säkring?

Är det landets elnät som brister?

”Nej då”, svarar en ny minister.

”Så sant som jag heter Farmanbar

är det Damberg som kräver att vi spar.

Utan pengar att satsa till valet

är han rädd att det kan gå galet.”

"Det där med att väljas kan jag, om nån.

Så ta det med ro", säger Andersson

mot en bakgrund av julesånger:

”Jag är redan vald två gånger.

Bara budgeten inte stramas

och du, Eneroth, slutar kramas

så blir misstag som fotspår i sanden.

Karkiainen, räck inte upp handen!”

”Jag tycker nog ändå", säger Damberg,

"att det var bättre med mer än en färg.

Hur bra rött än passar till julen

så känns den i någon mån stulen.

För det där januariavtalet

var väl ändå inte så galet?

Det blir inte riktigt nån joyeux Noël

utan minsta hälsning från C och L.

När Dadgostar röt till om hyran

spräckte hon ju fantastiska fyran.”

Han får svar på tal: ”Äsch, var inte sån.

Det är ändå jul”, menar Andersson.

"C och L kan man ha och mista

Vi får göra vår egen lista:

Få upp fisken ur lutförvaret,

sedan risken med slutförvaret …"

”Men MP då?” invänder Strandhäll.

"Det var bättre att språkrör fick skäll

än att vi ska få värsta hatet

för att inte mer görs för klimatet.”

Andersson ser sig stint omkring

fast det är svårt att se nånting.

Som den coach hon har visat sig vara

hörs hon sedan varmt leende svara:

”Hör du, Damberg, tänd upp i taken.

Vi behöver se ljust på saken.

Visst är det ensamt i Rosenbad,

men en grön jul gör ju ingen glad."