Annons

Annons

Annons

kultur

Liza Aleksandrova-Zorina
Det ryska folket ska tänka på krig, inte protester

Hela Ryssland lever med ett slags posttraumatisk stress.

Text

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Vladimir Putin Foto: Mikhail Metzel/AP/TT

Annons

Liza Aleksandrova-Zorina är författare, journalist och skribent på kultursidan.

I Ryssland är kriget lika närvarande i vardagslivet som till exempel arbete eller shopping. Skälet är traumat efter andra världskriget, förstärkt av Sovjetunionens militarism och Putinregimens propaganda, hållet vid liv av de nya krig landet ständigt ger sig in i. Det går igen i familjelegender, politiska diskussioner, anekdoter, affischer, filmer, sånger, leksaker, mode… Ryssen reagerar inte med rädsla inför tanken på krig, för det ingår redan i det kollektiva minnet, kulturen och vardagen.

Detta krig börjar redan i familjen: i alla finns det någon som har stridit, stupat eller levt under ockupation. Var och varannan festmåltid övergår förr eller senare i en dispyt om de sovjetiska generalernas taktik. Världen i övrigt lever på tjugohundratalet, men ryssarna har inte lyckats ta sig förbi 1945. Hela landet lever med ett slags kronisk posttraumatisk stress, och istället för att bearbeta sitt trauma sjunker det allt djupare ner i det. Och drar andra med sig.

Annons

Annons

Jag är född 1984, och har växt upp omgiven av kriget: genom filmer, böcker och berättelser från dem som bevittnade det. På våra skolutflykter grävde vi skyddsrum och kokade soldatgröt, på lektionerna i grundläggande krigskunskap lärde sig pojkarna att plocka isär en AK-47 medan flickorna övade sig på att ge första hjälpen. Jag gick en radiokurs och lärde mig morse. Varför?! Du kan väcka en ryss mitt i natten och be honom sjunga ”Katjusja” eller någon annan av de dussinvis med krigssånger som han fick lära sig i förskolan. Jag minns hur vi pratade med varandra som sjuåringar: ”Vad kommer du att göra när det blir krig? Jag dör hellre än ger mig!” Och i alla skolor i min hemstad nära den finska gränsen satt det små plaketter till minne av före detta elever som stupat – den ene i Afghanistan, den andre i Tjetjenien. Och ingen höjde ett ögonbryn – för ingen död är mer naturlig än den i krig.

Jämfört med européer i allmänhet är ryssarna ytterst bra på matematik, fysik och geografi. Det var något jag alltid kände stolthet över, innan jag förstod att det var för att hela grundskolan var inriktad på att förbereda för militära yrken. Och på historielektionerna pluggade vi kriget hela tiden, in i minsta detalj, vartenda slag, och det var förskräckligt pinsamt att inte känna till vartenda slag och datum. Nu har jag glömt många av dem och vill inte veta av deras krig, men jag kan likväl inte göra mig fri från en hemlig känsla av skuld. Tjechov skrev att ryssen måste pressa ut slaven ur sig droppe för droppe. Men det är kriget, min käre Tjechov, som ryssen måste pressa ut ur sig – detta krig som fyller honom till brädden!

Annons

På nittiotalet brukade min mamma och hennes vänner åka ut på myrarna för att plocka hjortron i ett avställt sovjetiskt pansarfordon från det lokala förbandet. Skälet var enkelt – det var bra för att ta sig fram över myrarna. Somliga bar militära kläder – de var billiga och bekväma. En gång när mamma tittade upp ur luckan fick hon syn på ett nedskjutet tyskt plan som stack upp ur myren.

Annons

Så länge man lever i Ryssland tänker man inte närmare på saken. Men så kommer man till en svensk kyrkogård och ser någonting som inte finns hos oss: långa rader av gravar med namn på män, som fötts i början av 1900-talet och levt långa liv. Medan deras generationskamraters knotor fortfarande grävs upp i de ryska skogarna. Och där händer det fortfarande att granater från 40-talet briserar. Ja, kriget har ett långt eko.

En ukrainsk soldat i Donetsk, januari 2022. Foto: Andriy Dubchak/AP/TT

Varje gång missnöjet med makten växer i landet vrider Kreml upp den militaristiska propagandan – för att få folk att tänka på krig istället för på protester. Och det fungerar varje gång – det är en betingad reflex som det ryska samhället har svårt att stå emot. Det var det som hände efter protesterna 2012, då tusenhövdade demonstrationer på Moskvas gator skanderade ”Putin, avgå”: sedan kom annekteringen av Krim och den ryska aggressionen i Donbass 2014, senare interventionen i Syrien 2015. Och det är det som händer nu, när Ryssland står på randen till en ny stor protestvåg, utlöst av den allvarliga ekonomiska och politiska krisen i landet.

Annons

Därför är trupperna vid den ukrainska gränsen och de ryska politikernas krigsretorik i första hand riktade till det ryska folket, som måste fås att tänka på något annat än det inrikespolitiska läget. Problemet är bara att det inte finns några garantier för att det stannar vid provokationer. För den galne diktatorn är verkligen redo att starta krig för att hålla sig kvar vid makten. Och mitt stackars folk, som sen barnsben fått lära sig morse och att gräva skyddsrum, kommer på något förunderligt sätt att ta detta för givet.

Översättning: Mikael Nydahl.

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan