Rakel Chukri är medarbetare på kulturredaktionen.

De sista orden som Fadime Şahindal hörde i livet var: ”Hora, hora”.

Det var vad pappa Rahmi sa i januari 2002 i Uppsala när han sköt sin 26-åriga dotter i huvudet med två skott. Hans yngre dotter, i vars lägenhet Fadime mördades, ringde polisen och skrek i panik: ”Min syster är död! Min pappa har dödat min syster!”

Det var sista, men inte första gången, som Fadime kallades för hora. Det hade förföljt henne i flera år. Hennes lillebror väste fram ordet gång på gång i hotfulla telefonsamtal som spelades in. En gång sa han: ”Lilla hora, det du har gjort mot familjen … du skulle inte ha gjort det för en jävla kuk […] Du ska dö”.

Den jävla kuken var Fadimes pojkvän, den svensk-iranske killen Patrick. Fadimes dödssynd ansågs vara att hon valt partner själv. Hade de kurdiska släktingarna fått sin vilja igenom hade hon redan varit gift med en kusin vid det laget, och det hade varit otänkbart att hon studerat vidare på universitet.

Fadime Şahindal förväntades lyda och hålla käften om allt detta. I stället gick hon ut i medierna och berättade att hon – och andra tjejer med utländsk bakgrund – hotades till livet på grund av sina kärleksval.

I Sverige blev hon i slutet av 1990-talet unik genom att ge en röst åt hedersförtryckets offer. Hon blev en driven folkbildare som förklarade att hedersvåld skiljer sig från annat kvinnovåld eftersom det är sanktionerat av en större grupp. En stor del av släkten ansåg ju att hennes kropp var deras angelägenhet och ägodel.

Men Fadime var varken hora eller kuvad. Hon polisanmälde pappan och brodern för hot. Under rättegången våren 1998 framställde fadern sig själv som ett offer – Fadime hade skämt ut honom inför hela släkten i Uppsala och Turkiet. Den 17-årige lillebrodern vägrade ta hennes namn i sin mun och kallade henne för ”den där”. I en P3-dokumentär beskrivs hur brodern passade på att yttra nya dödshot mot Fadime under en lunchpaus i tingsrätten.

Han greps för övergrepp i rättssak, och dömdes för hoten. Inte heller det avskräckte honom. Några månader efter rättegången slog han ner Fadime i centrala Uppsala. Brutaliteten var anmärkningsvärd. Han skallade och knäade henne i ansiktet. När hon föll till marken fortsatte han att slå.

Till råga på allt inträffade överfallet dagen efter att hennes pojkvän Patrick dött i en bilolycka.

Tre och ett halvt år innan sin död hade Fadime alltså redan förlorat sin stora kärlek i livet, blivit grovt misshandlad, överösts av vidriga skällsord och ställts inför ett omänskligt ultimatum av pappan: Håll dig borta från Uppsala, annars dödar vi dig.

I Uppsala fanns modern och systrarna, de som Fadime desperat ville fortsätta träffa. Nu var hennes längtan efter familjen bokstavligt talat livsfarlig.

De sista åren i sitt liv studerade Fadime till socionom i Östersund och engagerade sig i SSU. Vid det laget visste hon att varje offentlig protest beseglade hennes öde ytterligare. Hon hade kunnat välja tystnaden. Prioritera sin egen lycka och säkerhet. Men i november 2001 tackade hon ändå ja till att hålla ett tal under ett seminarium i riksdagen.

Hennes namn skrevs inte ut i programmet men det blev ett kanoniserat tal där Fadime berättade att polisen inte tog hoten mot henne på allvar. Hon förklarade pedagogiskt att hennes situation inte hade blivit så extrem om föräldrarna bara hade fått hjälp och stöd, till exempel från Kurdiska föreningen. Eller om samhället hade hjälpt föräldrarna ”att bli mer delaktiga i det svenska samhället”. Det avslutades med en uppmaning om att inte vända utsatta tjejer ryggen.

Talet präglades av en imponerande solidaritet. Andra tjejer skulle inte behöva lida så som hon gjort. Hon försökte visa upp en stark fasad och betonade att det var rätt att välja friheten. Men likt så många andra tjejer och kvinnor, som slits mellan sina egna och familjens värderingar, var tanken på en total separation outhärdlig.

Den 21 januari 2002 begav hon sig till Uppsala för ett hemligt möte med modern och några av systrarna. Fadern fick nys om det, och hämtade ett skarpladdat vapen. När kvinnorna vägrade släppa in honom i lägenheten stannade han kvar i trapphuset. Tyst. Övertygad om att han var det största offret i situationen.

Till slut öppnades dörren. Två skott avlossades. När den unga kvinnan dödförklarades blev hon kort och gott Fadime med ett helt land.

Det brukar noteras att hon fick en statsbegravning i Uppsala domkyrka där hennes släktingar och vänner trängdes med kronprinsessan Victoria och flera ministrar.

Sedan dess har Fadime Şahindal beskrivits som en symbol för motstånd, men hur stor är egentligen kunskapen om hennes öde? I artiklar kring årsdagen den 21 januari har hon ofta varit ett avstamp för en större diskussion om hedersfrågor. Likt journalisten Dawit Isaak presenteras hon alltid med ett räkneverk: Nu har det gått x antal år efter mordet. Författaren Elaf Ali, som föreläst på skolor om hedersförtryck, skrev nyligen i Svenska Dagbladet att få elever idag känner till Fadime. En ung familjemedlem ser frågande ut när jag visar Fadimes bild och noterar bara att hon liknar sångerskan Lorde.

Därför är det glädjande att SVT nu visar Nisti Stêrks engagerade dokumentär ”Arvet efter Fadime”. Där finns många starka scener, bland annat skildringen av hur manliga släktingar försökte tränga sig fram till kistan under begravningen. Fadimes kvinnliga kusiner hade dock på förhand bestämt att kistan endast skulle bäras av kvinnor. Och så blev det.

Nisti Stêrk kartlägger hur mordet blev en politisk väckarklocka. Men också inledningen på en lång och infekterad debatt. I arkivklipp från 2002 syns författaren Liza Marklund säga att demoniseringen av kurder är obehaglig och forskaren Masoud Kamali hävdar att påståendena om en utbredd hederskultur är populistiska.

Detta korsklipps med nya intervjuer där aktivister uttrycker sin besvikelse över att klumpas ihop med rasister och islamofober. Den socialistiska riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh konstaterar att den kurdiska Peshmerga-rörelsen kunde upprätthålla människorättsnormer i bergen i Mellanöstern, men att i Sverige var den kampen mycket svårare.

Till en början förvånas jag över att dokumentären fokuserar så mycket på den gamla kulturstriden. I dag finns få seriösa debattörer som hävdar att hedersnormer inte är ett problem för sorgligt många ungdomar i Sverige. Samma besatthet av kulturrelativister har funnits på konferenser anordnade av organisationen GAPF (Glöm Aldrig Pela & Fadime).

Men när man tänker på Fadimes brutala öde, och att många efteråt ville förvanska vad som hade hänt, är det förståeligt att debatten skapade krigsärr som är svåra att glömma bort.

Klart är i alla fall att den breda debatten om hedersnormer har fördjupats de senaste 20 åren. Vi vet att hedersförtryck tar sig extremt olika uttryck och globalt finns i de flesta religioner. Det finns de som fruktar för sina liv och så finns det en stor grupp som inte är rädda för att mördas men vars familjer begränsar deras sexualitet, klädstil och rörelsefrihet.

Ämnet skildras mer heterogent idag. Författare som Arkan Asaad – som blev bortgift som 18-åring – har åkt land och rike runt och pratat om hur även killar är utsatta. Den liberala riksdagsledamoten Robert Hannah har gjort en enorm insats när han pratat om homofobin bland assyrier/syrianer.

Och förra året kom Elaf Alis drabbande bok ”Vem har sagt något om kärlek?” där hon beskriver den extremt mödosamma processen som till slut ledde fram till att hennes pappa bröt med hedersnormerna.

Bokens budskap, att förändring över tid kan vara möjlig, uppskattades inte av Devin Rexvid som forskar om hedersvåld. På GAPF:s hemsida skrev han att det vore ett bakslag om myndigheterna uppmanade utsatta flickor att ta till sig Elaf Alis historia eftersom hennes frigörelse tog så lång tid. Han sätter upp en strikt motsättning mellan Fadime Şahindals rebelliska revolt och de tjejer som anpassar sina liv för att inte behöva bryta med familjen.

Det är märkligt. Varför ska de som kämpar för frihet men inte vill lämna familjen skuldbeläggas? Jag har själv i åratal upprepat att debatten behöver fler exempel på framstegen, såväl små som stora.

I sommar förväntas "Lex Fadime" träda i kraft, vilket skulle skärpa straffen för hedersrelaterade brott. Samtidigt behandlas ämnet fortfarande som ett särintresse på landets debatt- och kultursidor, trots att var sjätte niondeklassare begränsas av hedersnormer. Fadime Şahindal var en revolutionär, men hennes förhoppning om systerlig solidaritet har inte slagit igenom på bred front.