Annons

Annons

Annons

Annons

kulturFörintelsens minnesdag

Margit Silberstein
”Jag ville vara alla de som utplånats från jordens yta”

Mamma Ilis skrik av ångest om natten. Auschwitz. Hennes skräck för schäferhundar. Auschwitz. Margit Silberstein om att varken Förintelseöverlevarna eller deras barn blev fria.

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Margit Silberstein är aktuell med boken ”Förintelsens barn”. Foto: Stefan Tell

Annons

Margit Silberstein är journalist och författare, aktuell med boken ”Förintelsens barn”.

Det är den 27 januari och vi högtidlighåller minnet av Auschwitz befrielse. Dagen för 77 år sedan när portarna öppnades för den spillra människor som inte gått under av svält, torterats ihjäl, gasats till döds. De hade överlevt men de var levande döda, som nu hämtades från helvetet på jorden till ett annat universum utanför taggtråden och röken från krematoriet. Befrielsen kom, men ingen av dem som var där blev någonsin fri. Inte heller vi som är deras barn, Förintelsens barn.

Annons

Många säger: Förintelsen, det var så länge sedan. Det var där och då. För mig har Auschwitz, Förintelsens tunga symbol, varit här och nu så länge jag kan minnas. Mamma Ilis skrik av ångest om natten. Auschwitz. Hennes skräck för schäferhundar. Auschwitz. Hennes inneboende ängslan för att något hemskt kunde hända igen. Hon hade ju redan förlorat allt en gång. Auschwitz.

Annons

Pappa Ernsts tårar, de kunde plötsligt fylla hans ögon utan någon synlig anledning. De var hans outhärdliga smärta, saknaden efter dem som mördats i Auschwitz. Eller kanske något annat förintelseläger. Vi visste inte, vi visste bara att alla han älskat hade dödats. Ändå gick han varje dag till brevlådan med ett fåfängt hopp att finna ett brev från sin älskade lillasyster Irma. Pappas tårar gör ont i mig än idag.

När min mamma kom till Norrköping med de vita bussarna den 9 juli 1945 var hon ensam i hela världen. Tre av hennes systrar, mina mostrar, hade dött i Bergen-Belsen inom loppet av tre dagar. Bella dog den 14 april, dagen innan engelsmännen befriade Bergen-Belsen. Mamma stod inte ut med att skiljas från sin döda syster så hon gömde henne i britsen de två delade. På morgonen slängde de tyska vakterna ut Bella i högen där de andra döda fångarna låg staplade. Margit och Piri dog den 16 april, dagen efter befrielsen. Befrielsen var så nära, men döden hann före.

Familjen Silberstein i Norrköping, cirka 1956. Pappa Ernst, Margit 6 år, lillebror Willy två år och mamma Ili. Foto: Privat

Jag ville vara min moster Bella, jag ville vara Piri. Och moster Margit, som jag är så lik och vars namn jag bär, så att mamma skulle bli glad. Jag ville vara lillasyster Irma, kanske skulle pappas gråt upphöra. Jag ville vara alla de som utplånats från jordens yta, hela det kapade släktträdet. Jag kände att det var min uppgift, inget som mamma och pappa bad om. Det var en självpåtagen mission att i mig skulle en förlorad värld återuppstå.

Annons

Annons

När jag var liten var jag besatt av lidandet, min mammas lidande. Jag ville förnimma hur det var att vara fånge i Auschwitz, Bergen-Belsen. Svälten. Hur luktade det i Auschwitz? Hur såg det ut när himlen färgades av svart rök från krematoriet? Tankar som ett barn inte ska tänka. Det visste jag också så jag berättade inte för någon. Förintelsen var min blytunga hemliga ryggsäck, som i mina egna ögon gjorde mig annorlunda än de andra barnen.

Jag avskydde måndagar i skolan, när klasskamraterna fick berätta om sin helg. Ofta hade de varit på besök hos en mormor och morfar, en farmor och farfar eller någon annan släkting. Jag hade inget att berätta, jag hade ingen släkt, den hade blivit till aska i Auschwitz.

Som jag sörjde. Att de inte fanns, att de inte var en del av mitt liv. Jag försökte föreställa mig hur de såg ut. Jag ville veta vilka människor de var, vad de skrattade åt. Vad som fick dem att gråta. Men hur gör man det när man inte ens har en förlaga? De enda i mina föräldrars stora familjer som det finns ett fotografi av är min mormor och pappas lillasyster Irma.

Min mamma och pappa, som var ett förlovat par före kriget, återförenades 1948 i Norrköping – ingen annan i deras familjer hade överlevt Förintelsen. Det var bara de. Ili och Ernst. Men de två spillrorna, som var mina föräldrar, lyckades skapa ett liv för sin lilla familj. Min älskade bror Willy och jag blev deras mening och livlina till en sorts normalitet. Jag har nog aldrig kunnat förstå hur de klarade att leva vidare efter Auschwitz. Men jag är mycket stolt och tacksam över att de lyckades.

Annons

För min mamma och pappa var livet något stort och värdefullt, något man inte slarvar bort. Livet är på allvar. Det har de lärt mig.

Den 27 januari 2022 medverkar Margit Silberstein i programmet för Förintelsens minnesdag som sänds digitalt från Malmö stadsbibliotek. Hon talar kl 13.35, om hur det är att vara barn till Förintelseöverlevare.

Till toppen av sidan