Staffan Bergström är professor emeritus i internationell hälsa vid Karolinska Institutet. Han är också ordförande i föreningen Rätten till en värdig död, RTVD.

Varför valde en så klok och eftertänksam man som Björn Natthiko Lindeblad en noga planerad, frivillig dödshjälp? Precis som hans far gjorde ett par år tidigare? Svaret är enkelt: ingen av dem litade på den palliativa vården i Sverige. Båda ville ha full kontroll över den egna döden, något som den svenska palliativa vården vägrar sina patienter i livets absoluta slutskede.

Det mest flagranta exemplet på denna vägran är den döende patientens maktlöshet inför så kallad terminal sedering, det vill säga att få sova in i döden. En döende patient kan i Sverige aldrig kräva denna behandling, den är läkarens enväldiga beslut. Samma desperata maktlöshet kände den man (liksom Natthiko drabbad av als) som jag hjälpte i juli 2020. Han hade egentligen tid hos organisationen Dignitas i Schweiz men kom inte iväg eftersom att alla flyg var inställda till följd av pandemin. Han vägrade hospice- och sjukhusvård av precis samma skäl: han litade inte på den palliativa vården inför den förestående döden. För denna insats har Socialstyrelsen en pågående process mot mig med hot om att dra in min läkarlegitimation.

I sin snabbt försämrande als-sjukdom orkade Natthiko inte tänka på Schweiz och han tog därför kontakt med mig för att få hjälp i Sverige. Jag kunde inte hjälpa honom (på grund av Socialstyrelsens process mot mig, se ovan) utan blott ge honom råd, som han följde inför den 17 januari. Resten är välkänt för alla.

Sympatierna har flödat kring Björn Natthiko Lindeblads liv och död. Även motståndarna mot dödshjälp har accepterat hans sista val med en blandning av motvilja och beklagande. Samma reaktion drabbade den kände engelske läkaren Sir Paul Cosford, som avled för en tid sedan blott 57 år gammal i lungcancer. Innan han dog skrev han mycket tänkvärt om dödshjälp i British Medical Journal:

”Vi måste lämna skyttegravarna på vardera sidan av debatten och titta öppet på de problem som människor står inför i slutet av sina liv. Vi måste förstå varför rationella, laglydiga människor ibland känner sig tvungna att resa till Schweiz för sådan vård /.../ Detta säger oss förvisso att våra nuvarande vårdrutiner är omänskliga.”

Björn Natthiko Lindeblad var medveten om Cosfords ofta citerade uttalande och även om ett från en annan berömd engelsk läkare, Dr Arun Bhaskar. Han är välkänd ordförande i The British Pain Society, en tvärvetenskaplig sammanslutning som arbetar för att öka kunskapen om smärta och förordar assisterat döende:

”Palliativ vård räcker inte – vi kan och bör lagstifta om assisterat döende. /.../ Nya uppgifter avfärdar det ofta citerade argumentet att bättre finansiering eller tillgång till palliativ vård förnekar behovet av assisterat döende. Verkligheten vi måste acceptera är att det finns en betydande minoritet av terminalt sjuka patienter vars lidande inte kan kontrolleras ens av en palliativ vård i världsklass.”

Natthiko uppgav för mig att han tillhörde den ”betydande minoritet av terminalt sjuka patienter vars lidande inte kan kontrolleras ens av en palliativ vård i världsklass.” Men han sörjde de hårdföra motståndarnas skyttegravsmentalitet. Han höll med om Sir Paul Cosfords uttalande om att nuvarande vårdrutiner – också i Sverige – är ”omänskliga” och tvingar döende patienter till dyra och ekonomiskt diskriminerande Schweiz-resor. Men Natthiko älskade den sokratiska samtalskonsten, som får motståndarna att själva inse att de tagit miste. Hans bok ”Jag kan ha fel” är den mästerliga sammanfattningen av hans egen samtalskonst.

Det råder oklarhet kring många av begreppen som förekommer i debatten i kölvattnet av Natthikos bortgång. Frivillig dödshjälp som sker genom att någon annan än patienten utför den avgörande handlingen (till exempel en injektion) som leder till patientens död kallas för eutanasi. Detta är förbjudet enligt svensk lag. Dödshjälp där patienten själv utför den avgörande handlingen – men där läkare försett patienten med dödande läkemedel – kallas för medicinskt assisterat döende, på engelska MAID (”medical assistance in dying”). Det senare var vad som hände då Natthiko avslutade sitt liv för ett par veckor sedan. MAID är inte kriminaliserat i Sverige om patienten själv intar läkemedlet. I annat fall, om någon annan tillför läkemedlet, kan brottsrubriceringen bli medhjälp till dråp med risk för fängelsestraff.

Björn Natthiko Lindeblad var grundligt påläst om den frivilliga dödshjälpens etik och han valde sin väg i djup övertygelse om att ha valt rätt. De envisaste belackarnas favoritargument är risken för ”det sluttande planet”, det vill säga ökad benägenhet att ge dödshjälp om den legaliseras, men enligt omfattande forskning stämmer inte det. Natthiko kände till den nederländska forskningen, som snarare betonar den minskade tabuiseringen av dödshjälpen bland landets invånare. Det tabu som initialt präglat dödshjälpen i Nederländerna för 30 år sedan har minskat kraftigt parallellt med att befolkningens tillit till vården ökat.

Natthiko var en vän av tillit mellan människor och av respekt för varje människas rätt till självbestämmande. Där har skyttegravsmentaliteten ingen roll att spela. Låt oss hoppas att vi kan minnas Björn Natthiko Lindeblads mod och kärlek till det svenska folket när vi får en ”Lex Natthiko”, som respekterar döende patienters självbestämmande, autonomi och integritet.