Rakel Chukri är medarbetare på kulturredaktionen.

Hur känns det att luras av mannen man litade på – och sedan berätta det för hela världen? Sedan Netflix släppte dokumentären ”Tindersvindlaren”, där bedrövade kvinnor beskriver hur de lurades på stora summor pengar av fejkmiljonären Simon Leviev, har människor öppet frossat i deras elände.

Hur kunde de vara så dumma?

Moraliserandet är aldrig så pompöst som när det gäller offer till lurendrejare. Publiken kan sitta och mysa i tv-soffan: Det där skulle jag aldrig ha gått på.

Någon som vet hur det är att bli romantiskt vilseledd – och ifrågasatt – är filmregissören Nahid Persson. Och hon är jäkligt trött på föraktet mot kvinnorna.

– Många tror att det är korkade och desperata kvinnor som blir lurade, men det är tvärtom, berättar hon.

För några år sedan träffade Nahid Persson den charmige tennistränaren Anders på Tinder. Det här är mannen i mitt liv, tänkte hon. Tills hon fick reda på att han parallellt dejtade andra.

Rättare sagt: han träffade ytterligare 23 andra. Och alla trodde att de var den enda kvinnan för honom.

Anders – som hade ett vinnande leende och långt blont hår – hade ett intrikat system för att hålla isär relationerna. I en anteckningsbok, som han skämtsamt kallade ”Anders lilla röda”, gjorde han noteringar om vem som fått olika sms, vad de talat om och så vidare.

Systemet var inte vattentätt.

Nahid Persson skrattar högt när hon berättar om en av Anders missar.

– Vi pratade i telefon och så fick jag ett meddelande från honom. Det var så konstigt att jag fick sms medan vi pratade. Han skickade till fel kvinna! Han hade tänkt skriva till någon annan att han inte kunde leva utan henne. Haha!

Till slut avslöjades allt. Några av kvinnorna startade en gemensam grupp på Facebook och Nahid Persson bestämde sig för att skildra kärlekskatastrofen i en dokumentärfilm – ”Anders, jag och hans 23 andra kvinnor” – som släpptes 2018.

Det var långt ifrån självklart. Nahid Perssons barn avrådde henne från projektet, hon var ju framförallt känd för sina viktiga filmer om diktaturens Iran. Men hon såg en chans att hjälpa andra kvinnor.

Det finns en oerhört viktig skillnad mellan Nahid Perssons erfarenheter och ”Tindersvindlaren” – i fallet med Anders och de 24 kvinnorna var inga pengar inblandade. Sveket bestod i han hade så många parallella relationer.

– Så fort en man vill ha pengar måste man vara smart och tänka: Hur mycket får kärlek kosta? Det får inte kosta pengar i alla fall.

Men Nahid Persson ser en likhet mellan att bli lurad på pengar och att bli lurad på kärlek.

– Det borde egentligen vara kriminellt, säger hon och beskriver romanssvindleriet som en slags psykisk misshandel.

Kort efter att hennes dokumentär gått upp på bio hörde en svensk riksdagskvinna av sig, även hon hade blivit lurad. Reaktioner från kvinnor – som fått sina hjärtan krossade av skitstövlar– fortsatte strömma in. Nahid Persson såg ett mönster som motsade fördomarna.

– Det var läkare, psykologer … Det förvånade mig inte. Vi var allihopa starka karriärmänniskor som hade lyckats i annat. Men vi hade inte haft tid för kärleken.

Perssons teori bekräftas av den australiensiska forskaren Monica T Whitty. I hennes studie av så kallade ”romance scams” i västländer är offren ofta medelålders välutbildade kvinnor som är impulsiva och äventyrslystna.

Och ändå har många i allmänheten en enorm längtan efter att distansera sig från de lurade.

– Jag har många gånger fått höra: Du som är så smart, du som är filmare, hur kunde du falla för en sådan människa? Det är precis som att det vore mitt fel. Det är en kultur att den som har blivit lurad ska känna sig liten, säger Nahid Persson.

Hon säger att hon kom ur relationen oskadd men att hon inte längre har ett behov av att dejta. Många som hör av sig till henne mår dock fortfarande dåligt. De vågar inte heller gå ut med sin berättelse öppet.

Det där håller kanske på att förändras. Författaren Tone Schunnesson har noterat att kvinnorna i ”Tindersvindlaren” inte verkar skämmas. Det kanske är en effekt av Metoo-rörelsen, säger hon.

– Man är inte offer längre utan överlevare. Man har mer agens, säger hon.

Men Tone Schunnesson har framförallt intresserat sig för svindlarna. Särskilt de kvinnliga.

Hon har länge följt fallet med Anna Sorokin, en ung ryska som utgav sig för att vara en svinrik tysk arvtagerska. Sorokin var bara 22 år när hon antog identiteten som ”Anna Delvey” och lyckades på några få år fiffla till sig 2,5 miljoner kronor från New York-eliten. Målet var att öppna en medlemsklubb för stadens rikaste, men det slutade med att Sorokin dömdes till fängelse för bedrägeri.

Den osannolika historien skildras i Netflix dramaserie ”Inventing Anna”, som precis som ”Tindersvindlaren” har skapat enormt mycket debatt. Vissa ser Sorokin som en känslokall skurk, andra som en antihjälte.

– Det som är så jäkla nice med Anna Sorokin är att hon i verkligheten inte är särskilt snygg eller har så bra stil. Ingen tyckte att hon var särskilt charmig. Hon är en väldigt medioker person men alla rika är så där mediokra. Det var som att hon fattade det på något sätt.

– Jag älskar scammers. En av mina bästa vänner brukar säga ”There is no such thing as a free lunch” men scammern är drömmen om gratislunchen, säger Tone Schunnesson.

Hon har själv försökt komma på smarta sätt att tjäna pengar, men det har aldrig lyckats eftersom hon hatar att ljuga.

– Drömmen är att lura systemet. Jag tror att det är en känsla av att systemet är skyldig en något.

Varför?

– Kanske för att det är dyrt med kollektivtrafik och så vill man planka, eller dålig sjukvård och så vill man få något utskrivet. Sådana grejer.

Men hon lägger till att det är hemskt när folk lurar småföretagare.

Och pensionärer, dem får man verkligen inte ge sig på.

Tone Schunnesson, som är född 1988, tror att hennes generation är särskilt fascinerad av bedragare – det är en ”megaupphöjd nyliberalism” där suveräna individer är smartare än systemet. Trump har svindlat sig fram och inom tech-industrin är överdrifter vanliga.

En vanlig analys är att man kopplar ihop fejkandet med Instagramkulturens överdrifter och poleringar. Schunnesson köper inte det. Däremot konstaterar hon att det är typiskt för Millennial-generationen att förvandla sådana som Anna Sorokin till ett enormt kulturellt fenomen.

– Vi var några som pratade om Lindsey Lohan i förra veckan, om det var feministiskt att hon hade visat fittan på paparazzibilder. Nej, jag tror att det är ett tecken i tiden att vi tolkar det feministiskt. Man ska nog vara ganska försiktig med att göra politiska tolkningar av Anna Sorokin. Hon verkar galen, I guess.

Dramaserien ”Inventing Anna” frossar dock i politiska analyser av Sorokin. Det antyds att hon inte borde ha dömts till fängelse eftersom Wall Street-ekonomerna som kraschade börsen kom undan. En av karaktärerna, en grävande journalist, blir också besatt av att förstå hur den uppenbart intelligenta kvinnan i 20-årsåldern kunde bli en storsvindlare. Blev hon upplärd av sin ryska pappa? Misshandlad? Sexuellt utnyttjad?

Det är typiskt att just kvinnliga karaktärer ska tolkas så överdrivet psykologiskt, säger Tone Schunnesson. Att man tvunget ska hitta en anledning till det märkliga beteendet i stället för att låta dem vara mångfacetterade.

I hennes senaste roman ”Dagarna, dagarna, dagarna” hittar huvudpersonen Bibbs på att pojkvännen är en våldtäktsman och exploaterar lögnen för att få ihop 100 000 kronor så att hon kan bo kvar i sin lägenhet i Stockholm. Men i romanen vägrar Tone Schunnesson ge några enkla förklaringar till Bibbs agerande.

– Anledningen till att hon ljuger är att hon kan. Ibland är det tillfället som gör tjuven. En möjlighet presenteras för en, so why the fuck not?

Man ska inte förenkla människors komplexa drivkrafter. Tone Schunnesson säger att det helt enkelt är ”nice när kvinnor är konstiga”. Eller som hon beskriver dem: Drottningar av kaos.

Hon nämner ett annat aktuellt exempel: Entreprenören Elizabeth Holmes som lurade investerare på 700 miljoner dollar till sitt bluffbolag Theranos. Det var också ett slags romansbedrägeri. Holmes hade ett koppel av gamla, inflytelserika män som hjälpte till att skaffa riskkapital.

– Alla var helt bortkollrade av hennes mörka konstiga sexröst, mjölkvita hy, blonda hår och stora ögon. Hon hade en kvinnlig lärare på Stanford som från början sa att affärsidén var en lögn och aldrig skulle fungera, men ingen lyssnade på henne för att hon var en gammal kärring.

Elizabeth Holmes uppgång och fall skildrades nyligen i HBO-dokumentären ”The Inventor” och i mars släpps dramaserien ”The Dropout”.

Det vimlar alltså av excentriska stor-svindlare i populärkulturen, men fenomenet är självklart inte nytt. Redan i Bibeln lurar Jakob till sig den blinda faderns välsignelse genom att klä sig i päls för att efterlikna sin ludne storebror Esau. Det har gjorts flera filmatiseringar av Patricia Highsmiths kanoniserade Tom Ripley och så finns de klassiska verken där bedragaren får sona för sina synder, som i filmen ”Catch me if you can”.

– Vi verkar ha en omättlig aptit på detta, säger Claes-Fredrik Helgesson som är professor i teknik och social förändring vid Uppsala universitet.

Han är en av redaktörerna för antologin ”The Imposter as social theory”, en tvärvetenskaplig bok som släpptes i somras där en grupp kultur- och samhällsvetare studerar den eviga fascinationen för identitetsbedragare.

– Vad är det som gör att vi har ett sådant behov av att beskriva bedragare och bedragna som ”The other” när vi själva är en del av liknande sociala spel?

I själva verket är alla människor upptagna av frågan kring autenticitet, både sin egen och andras. Ett uppenbart exempel är sociala medier.

– Alla vet nog att ingen visar upp sitt genuina, äkta jag på Facebook utan att det är vissa delar av en själv. Då blir de mer flagranta fallen kittlande eftersom alla ju håller på med lite identitetspolering, säger Claes-Fredrik Helgesson.

Han nämner hur sociologer på 1950-talet betraktade impostering – identitetsbedrägeri – som provokationer eller anomalier som avslöjade de riktiga, underliggande strukturerna i samhället. Men i den nya antologin hävdar forskarna att identitetsbedrägerier är en naturlig del av den sociala dynamiken mellan människor. Vi är helt enkelt besatta av om vi själva, eller vår omgivning, utger oss för att vara någon annan. Som det utbredda ”bluffsyndromet”, en pop-psykologisk term för personer som felaktigt känner att deras yrkeskunskaper är en fejk och är oroliga för att avslöjas.

Ibland finns även strukturer i samhället som tvingar människor att fejka. Forskaren James Kaufman beskriver i boken hur Storbritanniens rigorösa regler för att avslöja bidragsfuskare har fått surrealistiska effekter.

– Han visar att även de som har rättmätiga behov till hjälp känner att de måste förställa sig för att bli tagna på allvar. Mekanismerna gör att marginaliserade människor blir ännu mer marginaliserade. Det är en paradox, säger Claes-Fredrik Helgesson.

Viktigt att notera är att identitetsbedrägerier ofta sker i samspel med en publik. I USA har flera vita personer låtsats vara afrikan-amerikaner genom att anspela på rasistiska stereotyper om svarta. 1991 avslöjades att en Ku Klux Klan-medlem utgett sig för att vara cherokee när han skrev romanen ”The education of Little Tree”. Läsarnas fördomar om USA:s ursprungsbefolkning var centrala för bokens framgång.

– Ett sådant bedrägeri förutsätter sin bekräftande publik, säger Claes-Fredrik Helgesson.

Boken ”The Imposter as social theory” analyserar såväl spektakulära som vardagliga situationer. Men i den offentliga debatten får de mest bombastiska fallen alltid mest uppmärksamhet. Som Tindersvindlaren, eller Anna Sorokin.

– De flagranta exemplen kan få oss andra att känna oss mer äkta, säger Claes-Fredrik Helgesson.

Tv-tittarna vill uppenbart känna sig äkta. Normala. Men deras intresse av att straffa bedragarna verkar vara litet. Svindlarna som avslöjas på Netflix har inte behövt dra sig undan i skam utan förvandlats till populärkulturella ikoner.

Anna Sorokin fick 3 miljoner kronor för sin livsberättelse. På Instagram lägger hon stolt upp artiklar om tv-serien ”Inventing Anna”, även texter där hon beskrivs som sociopat. Hon stormtrivs i rampljuset.

Simon Leviev har portats från Tinder och dejtar nu en fotomodell. På kändissajten Cameo säljer Leviev videohälsningar för 1 500 kronor. Han använder ofta repliken: ”Mina fiender är ute efter mig.” Repliken använde han tidigare för att lura kvinnor på pengar, nu är den en del av hans varumärke.

I sociala medier fantiserar otaliga människor om att Anna Sorokin och Simon Leviev ska sammanföras i storsvindlarnas kraftmätning. Det återstår att se om Netflix nappar.