Annons

Annons

Annons

Annons

kulturKriget i Ukraina

Tobias Lund
Putins vän Valerij Gergiev måste gå

Stjärndirigenten har länge stött Putin i ord och handling och vägrar nu ta avstånd från vännens krig. Men att isolera det fria ryska kulturlivet är fel väg att gå, skriver musikkritikern Tobias Lund.

Text: 

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Valerij Gergiev med medalj han mottagit av president Putin, september 2016. Tio år tidigare tog den firade dirigenten emot Polarpriset. Foto: Ivan Sekretarev/AP.

Annons

Tobias Lund är musikkritiker och skribent på kultursidan.

Det är februari 2013 och på konserthuset Musikaliska i Stockholm invigs serien ”Rysk vår”, ett rysk-svenskt samarbete. Men kvällens musiker, violinisten Alena Baeva och pianisten Peter Laul från Sankt Petersburg, får vänta med att spela, för först ska Rysslands ambassadör läsa upp en lång hälsning från sin president.

Vladimir Putin meddelar att i ett sådant här sammanhang av mellanstatlig välvilja kan ”extraordinära idéer” uppstå. ”Må ni få fruktbara kontakter och oförglömliga upplevelser!” Konserten börjar, men Putins ande hänger kvar i salen – i sig en oförglömlig upplevelse. Men så: Stämningsskiften snabbare än en hjärna kan tänka! En inåtvändhet som öppnar glömda inre rum! Får Putin se sig besegrad av Tjajkovskij? Eller ler han i mjugg? Det är svårt att avgöra.

Annons

Annons

Och svåra avgöranden, det står kulturinstitutioner i många länder inför just nu. Ukrainas utrikesminister Dmytro Kuleba uppmanar världen att utesluta Ryssland ur Unesco och att avbryta alla kultursamarbeten med landet. Stefan Ingvarsson däremot, analytiker vid Utrikespolitiska institutet och tidigare kulturråd vid Sveriges ambassad i Moskva, varnar för att isolera det ryska civilsamhället och fria kulturlivet.

Det var en markering mot krig, förstås, men bör också ses som ett resultat av genikultens nedgång.

Så hur ska svenska konsertarrangörer göra? En del beslut bör vara lätta att fatta. En konsertserie som ”Rysk vår” kan inte komma på tal, åtminstone inte i de formerna. Och att den firade dirigenten och Polarpristagaren Valerij Gergiev nu förlorar uppdrag efter uppdrag världen över är tveklöst rätt. Han har länge stött Putin i ord och handling och vägrar nu ta avstånd från vännens krig. I tisdags avskedades han från Münchner Philharmoniker, efter sju år som chefdirigent. Det var en markering mot krig, förstås, men bör också ses som ett resultat av genikultens nedgång.

Det fanns en tid när ingen fick gå emot en ”maestros” nycker. Men numera verkar åtminstone de bästa orkestrarna inte längre finna sig i att deras chefer sprider rädsla bland pulterna. Och hur dåligt skulle de filharmoniker som har sina familjer i Polen, Tjeckien, Serbien, Ungern, Slovenien, Bulgarien och andra länder i Rysslands så kallade ”intressesfär” må, om de tvingades arbeta vidare under en chef som stödjer Putins krig? Och hur skulle det i sin tur påverka orkesterns konstnärliga resultat? Modern orkesterkultur bygger på tillit. Gergiev måste gå.

Annons

Annons

Anna Netrebko, en av vår tids mest hyllade operasångare, är också hon gammal Putin-vän och har därför stängts av från Metropolitan Opera och Bayerische Staatsoper. Då hade hon ändå tagit avstånd från kriget – men inte från Putin, och hon hade också vänt sig emot att artister avkrävs ”politiska” ställningstaganden. Netrebko är för övrigt aktuell för en konsert i Malmö arena; den skulle ha ägt rum denna fredag men är tills vidare framflyttad till september 2023.

Modern orkesterkultur bygger på tillit.

Andra ryska musiker är mindre kompromissvilliga. Alena Baeva, violinisten jag hörde på Musikaliska, citerar på sin Facebook-sida dirigenten Semyon Bychkov, som 1974 gick i exil undan antisemitismen i Sovjetunionen. Den 24 februari i år, på krigets första dag, slog Bychkov fast att ”det finns tillfällen i livet när tystnad inför ondskan blir ondskans medbrottsling och till slut dess like”. Alla måste tala ut.

De här frågorna är brännande inte bara i de stora musikmetropolerna. I slutet av mars skulle den ryska stråkkvartetten David Oistrakh String Quartet ha gett konserter i Kristianstad och Malmö. Helen Ortman är verksamhetschef på Kulturkvarteret i Kristianstad och motiverar avbokningen med att ”vi kände att vi inte kan ta hit dem i detta läge”, särskilt som de skulle spela rysk musik. (Norra Skåne, 3/3.) Här slog det slint! Döda ryska tonsättare ska inte bojkottas. Susanne Rydén, vd för Musik i Syd, som omfattar både Kulturkvarteret och Palladium i Malmö, har till skillnad från Ortman talat med kvartetten. Och hon försäkrar i ett mail att det i detta fall enbart är praktiska skäl som hindrar framträdandet. Om musikerna bara kunnat ta sig hit från Ryssland, hade de varit välkomna.

På Palladium skulle David Oistrakh String Quartet ha spelat Sjostakovitjs åttonde stråkkvartett, sorgesången över krig och förtryck. Det hade kunnat bli en oförglömlig stund.

Texten har uppdaterats efter publicering.

Annons

Annons

Till toppen av sidan