Annons

Annons

Annons

Kriget i Ukraina

Svenskbyn i den blodiga jorden

Den första större staden i Ukraina som togs av Putins armé ligger tio mil från Gammalsvenskby. Över sekler har svenskättlingarna här kastats mellan tyranner och krig. På Bjärehalvön har de en vän i Nils Börje Nilsson.

Text: 

Jorden vi ärvde. Här i Stora Hult. Foto: Peter Fällmar Andersson

Annons

Peter Fällmar Andersson är kulturjournalist och medarbetare på kulturredaktionen.

Solen skiner på pärorna från en blå himmel.

Det gnistrar i den vita väven som spänts över dem. Här ska några av landets första potatisar tas upp om sådär tio veckor.

– Det är redig sandjord så den klarar all väta bra, säger Nils Börje Nilsson.

Han ser ut över päreåkern från sitt köksbord i Stora Hult. Nils Börje Nilsson har kvar halvannat hektar som han hyr ut. På andra sidan potatisen ligger hans uppväxtgård.

I 35 år drev han egen bondgård borta i Ranarp: grisar, kålrötter, potatis så klart. Nu är han 76 år och tillbaka vid stycket i Stora hult där barn han lekt.

Det tog bara dagar innan kriget i Europas kornbod nådde Sveriges kornbod.

Annons

Bonden som arrenderar Nils Börje Nilssons mark hade häromdagen huvudbry med hur det nu ska gå med vitkålen. Ryssland brukar importera enorma mängder från Tyskland.

Annons

– Då finns det en risk att tysk vitkål trycks ut i Sverige istället. Bonnen här undrar om det är värt att sätta plantorna.

För Nils Börje Nilsson är kriget också en fråga om vänner i akut fara.

Varje dag ringer han ”ner till” Gammalsvenskby och pratar svenska med det dryga dussinet i byn som ännu kan språket.

– Det tynger en att höra dem berätta.

Nils Börje Nilsson vid köksbordet i Stora Hult på Bjärehalvön. Den senaste veckan har det blivit flera samtal om dagen till vännerna i Gammalsvenskby. Foto: Peter Fällmar Andersson

Nils Börje Nilsson reste till den lilla fattiga bondbyn i södra Ukraina, vid floden Djneprs strand, för första gången 2008. Han och hustrun Gunilla åkte med Hushållningssällskapet, historieintresset förde dem dit. Det har blivit sådär femton resor sedan dess.

Frun min är borta, jag är ena nu, men jag fortsätter. De bor verkligen mitt i kornbodssmeten. Det fanns en stor kolchos där innan och det finns enorma potatisodlingar. Byn kallas ibland Potatisbyn.

Gammalsvenskby i södra Ukraina. Foto: Privat

Nu står fronten än en gång nära Gammalsvenskby, med knappt tusen invånare men inget avlopp. Cherson tio mil bort blev i onsdags den första större staden att falla i det ryska anfallskriget.

Gammalsvenskby, på ukrainska heter den Zmijivka, har liksom Ukraina kastats mellan tyranner i århundraden.

För byn börjar allt med Sveriges sönderfall som europeisk stormakt.

Annons

Efter freden i Nystad 1721 blev svenska torpare och fiskare kvar på Dagö i Östersjön. Ett halvt sekel senare, 1781, beslöt Katarina den stora att svenskarna skulle förflyttas till södra Ukraina vid floden Dnjepr. Kejsardömet hade precis erövrat området från turkarna och det behövde koloniseras.

Annons

Så börjar historien om Gammalsvenskby med imperialism – och en despots infall.

Hälften av de utvisade tolvhundra svenskarna dog av kyla, svält och smittkoppor på vägen dit. Många plågor har dessa svenskättlingar uthärdat sedan dess. Efter ryska revolutionen togs kyrkklockorna ned och byns befolkning emigrerade till ett Sverige som inte heller var ett paradis.

En tredjedel skulle komma att återvända till Gammalsvenskby. Och leva och dö i ett Ukraina som Timothy Snyder långt senare gav namnet “the bloodlands”, den blodiga jorden. Här mördades 14 miljoner människor mellan 1933 och 1945. Och då räknas inte de miljoner soldater som dödades i strid utan barn, kvinnor och män som berövades livet i Stalins svält av Ukrainas bönder, Hitlers svält av sovjetiska krigsfångar, Stalins stora terror 1937-1938 eller Hitlers slutgiltiga lösning.

En av de kvinnor Nils Börje Nilsson ringer på sin Ipad denna tidiga vårdag krigsåret 2022 heter Maria Malmas och är 85 år.

Hennes morfar och farfar fördes båda bort från byn av Stalins män 1937, samma år som hon föddes. När hon var fyra år marscherade tyskarna in i Gammalsvenskby. Maria och hennes familj fördes västerut som Ostarbeiter, men överlevde och fick återvända hem – till ett Sovjetunionen där alla som arbetat i väst sågs som förrädare. Maria Malmas och hennes familj skickades nu istället österut, till Sibirien. Efter två veckor var tre av hennes systrar döda.

Annons

I en intervju i Populär Historia 2018 berättade hon på gammalsvenska: ”Och fyrtiosjunde året det var hungersår, och vi åt gräs”.

I tisdags stod Maria Malmas i fönstret på femte våningen hela natten. Hon bor numera i en lägenhet i en något större stad, Kachovka, på andra sidan Dnjepr. Därifrån såg hon den ryska granatelden dansa som ett rått norrsken över himlen.

På telefon denna torsdag berättar hon för Nils Börje Nilsson att hennes dotter har varit ute och köpt bröd. På vägen såg hon ryska soldater och stridsvagnar.

Annons

– Det är samma hela tiden. Men vi har vatten – och gas. Och kan köpa bröd, säger hon.

Det kan fortfarande bli värre.

Den blodiga jorden. Fotografi från video publicerad av invasionsmakten, Ryska försvarsdepartementets presservice den 1 mars. Okänd plats. Foto: Ryska försvarsdepartementets presservice/AP/TT

Affärsmän som i åratal bygger upp tyrannen, folk som i fria länders trygghet på distans beundrar tyrannens fascism och styrka. Gränser som ska ritas om efter en idé om ett förlovat förflutet, ett slagfält som står i kornboden. I chocken över Putins anfallskrig finns också en stark känsla av historisk déjà vu.

Mycket talar för att Putin har förläst sig på gamla kartor i Kremls arkiv – och fastnat för en föreställd tidpunkt i Kejsardömet Ryssland då ryssarna levde i en rysk värld, en ”Russky Mir”. Men hade Putin varit ensam i Ryssland om idén om en nedärvd rysk överhöghet hade han inte varit vid makten i 22 år.

Hur det slutar? I DN ger den ryske historieprofessorn Andrej Zubov, i frysboxen i Putinland, två svar: Antingen blir det som med Nikita Chrusjtjov 1964, eller som med tsar Paul I 1801.

Annons

Den förre avsattes, den senare mördades i sitt palats.

Men mer déjà vu kan professorn lova. 

Nils Börje Nilsson knappar in några nya nummer på sin Ipad.

Kvinnan han talar med minns Sovjets allseende ögon och vill av rädsla inte uppge sitt namn.

Hon berättar på knackig svenska att hennes son precis hann ut ur det omringade Cherson och tog sig till Gammalsvenskby. Några vänner ringde två timmar senare och sa att de nu är instängda i staden.

– Vi har sovit med kläderna på i fyra dygn, säger hon.

Skolan i byn är nu stängd. Butiken har öppet på förmiddagarna. Det börjar bli glesare på hyllorna, men många bybor håller höns och odlar potatis och kål i sina trädgårdar. 

Annons

– Det är värre i städerna, i Cherson plundras affärerna.

De tar farväl. Nils Börje Nilsson knappar in ett nytt nummer via Messenger. Ännu en kvinna i Gammalsvenskby, men hon talar nästan flytande svenska.

– De är överallt nu. Det är katastrof. Vad har dessa ryska människor i sina huvuden? Jag kan inte förstå.

Nils Börje Nilsson tittar ner i köksbordet. Tar sats.

– Vill ni komma till Sverige? Är det möjligt? Jag har plats i huset här, ni kan bo här.

Det blir tyst en stund på linjen.

– Nej, vi kan inte lämna våra föräldrar. Min pappa ligger i sjuk i sängen. Det går bara inte. Men tack.

Det blir tyst igen. Kvinnan hostar till och säger att tv-signalen i byn försvann igår.

Nils-Börje Nilsson i Stora Hult skrapar med fingret i köksbordet, tittar ut och ser hur solen glittrar i väven på päreåkern där ute.

– Ska ni sätta potatisen snart, trots allt?, frågar han.

Rösten från Gammalsvenskbyn svarar:

– Ja, det måste vi. Vad annars kan vi göra?

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan