Annons

Annons

Annons

Annons

kulturKriget i Ukraina

Peter Fällmar Andersson
Det var inte fullt – och vi hade råd

Solidariteten med Ukrainas flyktingar är stark. Så stark att vissa kämpar hårt med att skilja på folk som flydde från Putins bomber då – och folk som flyr från Putins bomber nu.

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Det var nyss: Ulf Kristersson (M) och Jimmie Åkesson (SD). Foto: Moderaterna/Sverigedemokraterna

Annons

Peter Fällmar Andersson är kulturjournalist och medarbetare på kulturredaktionen.

”Håll gränsen – Tingsryd är fullt!”

Det är en för det senaste decenniet ikonisk bild.

Ann-Louise Wiking (SD) står bredbent och med armarna i kors på en landsväg omgiven av öppna bruna kalhyggen.

Inte en människa inom synhåll.

Bara denna barska Tingsrydskvinna med stål i blick.

Men ansvaret väger så mycket tyngre på hennes partiledare, Jimmie Åkesson – nyss Putinapologet, som pandemivåren 2020 reste till gränsen mellan Grekland och Turkiet för att dela ut flygblad med samma budskap: det är fullt. ”Det finns ingen kapacitet i Sverige att ta emot fler”, sa han när Aftonbladet undrade varför han skyltade med sin empatilöshet inför utsatta människor på andra sidan Europa.

Annons

Åkessons lärjunge Ulf Kristersson (M) klädde sig snart i jägarkläder och ställde sig på Tingsrydsvis intill slagordet ”Stärk gränsen”.

Annons

Det Putin nu gör i Ukraina har han i stort sett redan gjort i Syrien. Städer jämnas med marken. Ingen nåd. Då Aleppo och Ghouta, nu Charkiv och Mariupol.

Men efter många långa år av misstänkliggörande av människor som i nöd sökt sig till Sverige blev det nu plötsligt tyst. Senast massflykten kom hitåt kunde en SD-politiker skriva: ”Kan ingen ställa sig på Öresundsbron med en kulspruta”. Nu hör vi något som liknar ”Refugees welcome” utropas från det godhetssignalerande SD-fortet i Sölvesborg.

Det har inte gått en dag sedan 2015 utan att högerpopulister har fantiserat om hur dessa flyktingar först väntas bringa Sverige i konkurs – och sedan utrota den svenska kulturen, sillamacka för sillamacka.

Men nu är enigheten om det uppenbara närmast total.

Flyktingar behöver vår hjälp.

Sverige är inte fullt.

Och vi har råd.

Men medan langen går med filtar och matpaket slipper vi gärna höra ursäkterna för denna opportuna och selektiva solidaritet.

Dagens Industris ledarskribent PM Nilsson, som ägnat all sin vakna tid åt att bana väg för Putinkramarna i SD, förklarar sin u-sväng med att Ukraina är vårt närområde. Staffanstorps Christian Sonesson (M), som på en M-affisch för tre år sedan drog skam över en vacker skånsk rapsåker när han krävde flyktingstopp, mumlar om ”riktiga flyktingar”.

Det var nyss: Christian Sonesson (M). Foto: Moderaterna

Annons

Annons

Ulf Kristersson, jägaren vid gränsen, säger till SVT: ”När vi har krig i Europa då är det väldigt många saker som inte längre gäller.”

Ännu har dessa nyvaknade flyktingvänner inte gett upp sin vilja att gradera flyktingars universella rättigheter, att göra skillnad på de som flydde undan Putinlakejen Assads terror i Syrien och de som flyr undan Putins terror i Ukraina.

Tingsryd 2020: Ann-Louise Wiking (SD). Foto: Sverigedemokraterna

Den selektiva empatin finns på många håll. Vi hör nu om hur afrikanska utbytesstudenter eller romer inte ges samma flyktinghjälp som andra. I Danmark bekänner gamla ministern Inger Støjberg i Ekstrabladet att ”närområde” bara är ett signalord och att hennes människokärlek tar slut vid kristna av rätt ursprung.

Att vara i absolut nöd och nekas hjälp – samtidigt som du ser andra mötas med ett självklart medlidande. Hur känns det?

EU har aktiverat massflyktsdirektivet. Från alla håll kommer nu berättelser om varm solidaritet. Kommuner gör plats för ukrainska barn på skolor. Det swishas pengar. I Helsingborg har nioåriga kompisarna Selma och Filippa haft loppis för krigets offer.

Viljan att hjälpa fortsätter att vara hoppet i en värld där barnsjukhus bombas.

Annons

Annons

Till toppen av sidan