Carolina Söderholm är konstkritiker på kultursidan.

Mannen står mitt på vägen. Den vita flaggan i hans hand brinner. Medan jag ser Jaroslav Futymskyjs ”Flag is burning” fortsätter kriget att rasa i hans hemland Ukraina. Varje gång fredens flagg höjs i hans korta film, slukas den på nytt av lågor.

I den hastigt insatta utställningen ”Ett brev från fronten” visar Moderna museet i Stockholm videoverk av femton ukrainska konstnärer, tillgängliga på museets hemsida månaden ut. Knappt har satsningen lanserats förrän medierna fylls av fasansfulla rapporter om bombningen av den belägrade staden Mariupols teater där mer än tusen civila sökt skydd. Vad förmår konsten i en sådan tid?

Om vi överlever kommer konsten att bli viktig igen, sade konstnären Maria Kulikovska häromdagen i radions P1 Kultur. Liksom miljontals ukrainare är hon på flykt inom det egna landet. Redan när jag träffade henne 2018 befann hon sig på grund av sin modiga politiska konst i påtvingad exil från hemregionen Krim. I en performance övernattade hon på sundets vågor vid brofästet i Malmö, i samma gummiflotte som hon använt för att korsa den ukrainska gränsen, i protest mot den ryska ockupationsmakten.

I starka skulpturer har hon gestaltat det krig som pågått i östra Ukraina sedan 2014.

Konsten var viktig då, och är det också nu. Under tiden som dess skapare tvingas lägga all kraft på överlevnad, kan vi ta del av deras arbete. De videoverk som Moderna museet, i samarbete med det italienska konstmuseet Castello di Rivoli, samlar i ”Ett brev från fronten” är gjorda före den ryska invasionen i februari. Själva skriver konstnärerna att verken är ”prov på arbete som har utförts – eller som vi trodde att vi utförde – för att förhindra konflikten”.

Konsten lyckades inte hejda stridsvagnarna, men den ger oss ingångar till det som sker.

I ”Rave on the bones” flimrar Ukrainas blågula färger över råa betongväggar. Över en hög av benknotor rör sig konstnären Antigonna improviserat, naken, sårbar och trotsig. Även när våldet och döden hopas i drivor fortsätter människor att bjuda motstånd genom de medel som står till buds. Där ingår ravekulturen, undergroundscenen och den experimentella konstens subversiva uttryck. Att dessa har sprängkraft i Putins Ryssland blev tydligt då Pussy Riots medlemmar för några år sedan fängslades för sin regimkritiska punkmusik och performancekonst.

I jämförelse är Mykola Karabinovytjs omistliga, melankoliska videoverk ”As far as possible” en stillsam historia. I den svartvita filmen kliver en grupp turister av bussen i ett öde flodlandskap utanför Odessa i södra Ukraina. Under andra världskriget gömde sig judiska stadsbor i traktens grottor, däribland konstnärens släktingar. ”Om man kunde hänga allt lidande på en spik, är detta verk vad man skulle få”, säger turisternas guide. Vad som följer är en fragmentarisk och smått absurd betraktelse om gränser, kärlek, förlust och minnets roll. Frågan som ställs på sin spets är huruvida det har någon betydelse vems röst vi hör. När världen nu lyssnar till Ukraina bidrar konsten med berättelser som inte finns någon annanstans.

Allt är lugnt då Jaroslav Futymskyj kliver ut i havet i videoverket ”Second attempt” men ljudet som färdas över vattnet är fyllt av sirener, skottlossning och skrik. När han målmedvetet vecklar ut sin vita flagga har den blivit genomskinlig, men denna gång brinner den inte upp.