Annons

Annons

Annons

kulturKriget i Ukraina

Liza Aleksandrova-Zorina
Att bojkotta ryska konstnärer handlar inte om cancel culture

Kulturpersonligheter är ett perfekt verktyg för att påverka människor. Vi behöver klippa banden med alla dem som gjort kulturen till en stöttepelare för militarismen.

Text

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

”Det är svårt att dra gränsen mellan opportunism och direkt kollaboration", skriver Liza Aleksandrova-Zorina. Illustration: Petter Bjerregaard

Annons

Liza Aleksandrova-Zorina är författare, journalist och skribent på kultursidan. Hon befinner sig numera i Sverige.

För några år sedan promenerade jag i Moskva tillsammans med en norsk förläggare. När jag ifrågasatte varför han gav ut en författare som Zachar Prilepin, som krigat i Donbass på den ryska sidan och som öppet erkänt att han begått mord där, började förläggaren resonera om yttrandefrihet och faran med censur. Hans beslut att ge ut en av de mest kända ryska författarna (som nu dock är en av dem som drabbats av sanktionerna) dikterades av dennes upplagesiffror.

Problemet är att det inte bara är marknadens osynliga hand som styr, utan även diktaturens.

Kulturpersonligheter är ett perfekt verktyg för att påverka människor. De symboliserar det fria skapandet, och har möjlighet att uppmärksamma (eller förtiga) saker utan att vara propagandister i ordets snävare betydelse och utan att misstänkliggöras. Putins regim har i hög grad varit beroende av lojala kulturpersonligheter.

Annons

Annons

Och här är det inte bara hängivna putinister och militarister som haft en viktig roll att spela. Det har också alla de som hävdat att de ”står utanför politiken”, men samtidigt uppmanat till att rösta på Putin. Eller alla de som spelat rollen som ”liberal kulturopposition”, men som under alla dessa år aldrig talat klartext om repressionerna, Krim eller Putin själv. Bland dessa rekryterades propagandister både för inhemskt bruk och för kulturella operationer utomlands.

Deras namn blåstes upp genom stipendier, priser, statliga bidrag, tillträde till media, stora upplagor och andra ”kanoniserande instanser”, som Bourdieu kallade dem. Nej, av dem krävdes aldrig att de skulle hylla Putin i sina verk. Deras uppgift var en annan: att legitimera diktaturen, att normalisera dess abnormiteter – repressionerna, expansionismen, den totala hjärntvätten.

Nu är det många som diskuterar den kulturella bojkotten av Ryssland: är inte den en form av censur, och har inte världen blivit galen med sin cancel culture?

Sopranen Anna Netrebko. Foto: Miguel Villagran

Än så länge berör den bara ett fåtal personer. Som till exempel dirigenten Valerij Gergijev, som länge försvarat Rysslands homofobiska lagar och som uppträtt inför Assads trupper. Eller operasångerskan Anna Netrebko, som poserat tillsammans med proryska separatister i östra Ukraina. Under många år var de levande exempel på att man i praktiken kan vara medskyldig till krigsbrott och samtidigt uppträda på världens största scener.

Annons

Nu när de har blivit personae non gratae i utlandet har också andra scenpersonligheter i Ryssland börjat lämna sina poster. Inte för att de förfäras över kriget i Ukraina, utan för att de är rädda om sina framtida karriärer. Men tänk om de redan efter annekteringen av Krim 2014 hade bestämt sig för att sluta samarbeta med regimen? Då hade vi kanske inte suttit här och skrivit om kriget nu, eftersom det aldrig skulle ha brutit ut?

Annons

Dirigenten Valerij Gergijev på Östersjöfestivalen 2014. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio/TT

Att delta i en konsert på ockuperat territorium? Att ta emot ett statligt pris direkt ur presidentens hand? Eller att dirigera ”Svansjön” inför oligarker och regeringsmedlemmar? Att acceptera en chefspost inom teatern, en filmbudget, ett program på en statlig kanal? Det är svårt att dra gränsen mellan opportunism och direkt kollaboration. Men vid en viss punkt har regimen gått så långt att man inte ens behöver samarbeta med den för att bli medskyldig i dess brott. Vid en viss punkt räcker det att hävda att konsten står utanför politiken. Det är som hos Brecht: ”Vad är det här för tid, när ett samtal om träd nästan är brottsligt, eftersom det innebär tystnad om så mycket grymhet.”

I det här avseendet är alla kulturprojekt, institutioner och yrkesförbund som har band till det officiella Ryssland toxiska. Vart och ett av dem måste betraktas som skyldigt tills motsatsen är bevisad. Det gäller också dem som i alla år svävat på målet eller stoppat huvudet i sanden. Och detta handlar inte om cancel culture, utan om en sorts kulturell desinfektion, om behovet att klippa banden med alla dem som gjort kulturen till en stöttepelare för militarismen.

Annons

Och det skulle inte vara dumt om man till och med kunde utvidga en sådan bojkott geografiskt, så att den även drabbade utländska kulturpersonligheter som fortsatt att uppträda inför Putin efter 2014, eller kulturinstitutioner i väst som valt att fortsätta samarbeta med statliga strukturer i Ryssland istället för med oberoende aktörer från landets alternativa kulturliv. Ja, alla som genom sina resonemang om yttrandefrihet och faran med censur har gjort sig medansvariga för den regim som nu helt har förintat yttrandefriheten och infört total censur i sitt eget land, och som är i full färd med att fysiskt förinta sitt grannland.

Översättning: Hanna Sandborgh och Mikael Nydahl.

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan