Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Min mening

Insändare
Jag kombinerade att protestera för fria val och amma mitt nyfödda barn

Detta är en insändare.Åsikterna är skribentens egna.

Till och med om Putin ockuperar varje centimeter av Ukraina kommer han möta våra spöken på vägen, skriver Svitlana Odynets. Bilden visar den stora byggnaden på Järnvägsgatan i Helsingborg upplyst i Ukrainas färger.

Annons

En dag innan Ryssland inledde sitt brutala krig mot mitt land Ukraina fyllde min son Oles 18 år. Han föddes efter studentrörelsens första hungerstrejk för demokrati, Revolutionen på granit i oktober 1990, som bidrog till att Ukraina blev ett självständigt land 1991.

Han föddes också efter de massiva protesterna mot den auktoritäre ukrainske presidenten Kutjma 2001, men åtta månader före den Orangea revolutionen för fria val och mot valfusk hösten 2004.

Därefter har alla händelser inträffat som i ett ständigt flöde. Jag kunde inte åka till Kyiv från min stad Lviv för att protestera tillsammans med alla mina kurskamrater. Istället lärde jag mig att perfekt kombinera revolutionen med att vara mamma: jag ammade min son, lämnade honom med hans pappa och tog mig till centrum i Lviv där alla protester pågick, och stannade där någon halvtimme för att kunna hinna hem i tid för amning. Ibland gjorde jag det två gånger om dagen.

Annons

Annons

Det var lite för stressigt, men jag funderade aldrig på att välja bort något. Båda handlingarna var lika viktiga. November 2004 var en av de starkaste känslomässiga och taktila erfarenheterna i hela mitt liv. Helt sömnlösa nätter, nyhetslyssnande dygnet runt, och en lite märklig känsla av att jag lever i den bästa möjliga tiden. Nu skulle vi förverkliga våra drömmar om Ukraina med våra egna händer. Bara ett år tidigare var det möjligt för politikerna att döda regimkritiska journalister, men nu var det slut med det.

Tio år efteråt, på exakt samma dag exploderade en ny revolution på Majdan, Självständighetstorget i Kyiv. Dåvarande presidenten Janukovytj gick med på ryska krav att avstå från associationsavtalet med EU, och två timmar senare startade allt på nytt. Studenter med blågula flaggar på axlarna, med samma slagord och samma uttryck i ögonen som vi hade tio år tidigare. De var som vi, och vi var deras bästa förebilder.

Under den revolutionen var min son nästan 10 år. Jag var utan honom på Majdan som blev allt våldsammare. Två dagar där, tio dagar i Lviv, tre dagar där och om igen. Vi åkte med Oles tillsammans till Kyiv i början av mars 2014, till det nybyggda minnesmärket över alla demonstranter som nyss dött på Majdan.

Det var precis då i det korta gyllene ögonblick när Janukovytj inte längre satt vid makten men Putin inte hunnit annektera Krim. Det var just under de två veckorna vi kände att nu ska vi börja att på riktigt reformera vårt land. Vi gick längre än förra gången, för nu handlade det om värdighet i existentiell mening. Att få bestämma själv över sitt eget öde. Vi har ju rätt till det precis som alla andra.

Annons

Annons

Och idag. Det är mycket blåsigt i Helsingborg på gatorna där vi har vår tysta protest Stand with Ukraine mot det ryska kriget. Dagen efter skulle min son fylla 18. Jag måste hinna med att baka hans favorittårta som jag alltid bakar. Vi sjunger den ukrainska nationalsången, det hörs knappast. Jag hamnar plötsligt i en minnesspiral tillbaka till 19 februari 2014, till ett tält där vi några unga ukrainare stod och sjöng. Dagen innan hade några av våra kamrater dödats. Nu gällde det bara att fortsätta sjunga och ingenting mer.

Det ukrainska modet att vara subjekt, att vi själva kan bestämma över vårt eget öde, är oftast något helt osynligt för analytiker världen runt som mest är intresserade av vad USA och Ryssland tycker om Ukraina. För oss som varit med om allt detta är det däremot mycket verkligt och avgörande. Vi har mycket konkreta gemensamma minnen av kamp och död.

Vi kände igen varandra på Majdan 2014 genom doften av de många små brasorna som brann vid varje tält och satt sig i kläder och själ. Den ynklige ryske ledaren har ingen aning om vad han är med om.

Till och med om han ockuperar varje centimeter av Ukraina kommer han möta våra spöken på vägen. Minst två generationer av spöken från en annan värld, mystiska, fria och okuvade, med sina mest intima livserfarenheter knutna till bröstmjölken och röken från brasorna.

De spökena kommer besöka honom i två former: som verkliga partisaner på dagarna, och sedan i mardrömmarna om natten. Det är något mycket värre för honom än ukrainarnas starka nationella identitet.

Betydligt värre. Därför att det är fastbränt inombords med mjölk och med blod som en riddarsköld.

Svitlana Odynets

Journalist och antropolog

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan
Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy