Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Min mening

Insändare
Vi visste att det skulle komma och jag var omedvetet förberedd

Detta är en insändare.Åsikterna är skribentens egna.

Där mörkret finns finner vi tystnad, ett lugnt och fridfullhet. Skogen väntar på oss. Det skriver Johanna Nilsson.

Annons

En mammas mardröm:

Jag knyter en hård dubbelrosett på kängorna och tar ett djupt andetag.

Försiktigt lyfter jag upp min dotter i famnen och börjar klä på henne den tjocka overallen. Hon vill inte riktigt vakna förrän jag fått på henne sina skor. På huvudet får hon den rosa mössan, med fluffiga bollar som ska likna öron. Jag sätter min dotter i vagnen och bäddar in henne i den blå ullfilten som hon fått av sin pappa.

Jag försöker mig på ett lugnt och betryggande leende.

”Älskling, vi ska på äventyr.”

Hon behöver inte förstå. Jag hoppas hon inte förstår, för jag vill inte att hon ska minnas detta på något annat sätt än spännande och roligt.

Vi tittar inte ut genom fönstret. Vi tittar inte på bränderna. Vi tittar inte på det svarta, tjocka molnet som snabbt och kraftfullt stiger mot himmeln. Stjärnorna är borta för längesedan. Långt innan vi bestämde oss för att dra för gardinerna och låta dem vara så.

Annons

Annons

Vi visste att det skulle komma. Jag var förberedd.

Hon är trött och gnuggar sig i ögonen med sina små, oskyldiga händer. Jag får en klump i magen av skuld, men vi måste gå. Vi kan inte stanna i den stora och varma sängen.

Det som för en liten stund sedan var en lugn natt avbröts av en hög och kraftfull smäll som lös upp och skakade vårt hem.

Vi visste att det skulle komma. Jag var förberedd.

Den gröna ryggsäcken står redo i garderoben. Färdigpackad sedan några dagar tillbaka.

Nu – när det var dags – behövde vi bara klä oss varmt och bege oss ut i en värld vi inte längre känner igen. Ryggsäcken som är perfekt för vandring rymmer 65 liter och är 15 år gammal, men sparsamt använd. Jag behöll den för att jag drömde om att få användning av den igen. Men inte såhär. Inte av tvång. På väskans sidor hänger en radio, en ficklampa, en kniv och min gamla vattenflaska i aluminium. I facket på väskans ovansida ligger en påse med kex och kakor.

Jag är tacksam att jag behöll så mycket från min tid som scout.

Vi visste att det skulle komma, och jag var omedvetet förberedd.

Utifrån hörs skrik och ett våldsamt knastrande från den stora eld som tidigare bara var ett obemärkt lägenhetshus.

Vi har inte tid, vi kan inte hjälpa till.

Det som planerats måste följas, innan det är försent.

Jag måste följa den plan jag gjort upp. Den plan jag noggrant kommit på för att stilla mitt sinne och undvika att drabbas av panik.

Annons

Vi visste att det skulle komma, och jag var förberedd.

Annons

Säkerhet finns cirka två timmars bilfärd bort. Där, mitt ute i skogen, väntar en stor famn av värme, mat, vatten och en luftmadrass att sova på. Min dotter är min styrka, och jag är hennes trygghet.

Där mörkret finns finner vi tystnad, ett lugnt och fridfullhet. Skogen väntar på oss.

Vi visste att det skulle komma.

Jag har ingen bil. Jag får gå, och bara hoppas att min dotter kan trivas i vagnen tills vi är framme – trots att hon precis lärt sig gå och inte alls vill sitta still.

Vandringen blir lång. Farlig. Jag ber änglarna att skydda oss, öppnar ytterdörren och vänder mig aldrig om.

Johanna Nilsson

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan
Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy