Eskil Fagerström är journalist på tidningen och författare till bland annat ”Italiens moderna historia”.

Den 18 mars talade Rysslands president Vladimir Putin inför ett fullsatt stadion i Moskva. Anledningen var årsdagen av Krims ”återförening” med Ryssland  – alltså den ockupation av en del av Ukraina som ägde rum 2014.

För den som orkat följa med i Putins retorik kring Ukraina var talets innehåll bekant. Krim ockuperades eftersom halvön och dess invånare behövde räddas från det förtryck och den utarmning de utsatts för av den ukrainska staten och den ”särskilda militäroperation” som nu pågår i Ukraina var nödvändig för att stoppa ett ”folkmord” på etniska ryssar.

Putins syn på Ukraina ägnades en mångordig redogörelse i den historiska essä, ”Om ryssars och ukrainares historiska enhet”, som presidenten lät publicera sommaren 2021. Texten snabbspolar genom ett millennium av rysk-ukrainska relationer och landar i slutsatsen att idén om en separat ukrainsk nation och identitet är nonsens. Sådana tankar har alltid visat sig vara en produkt av utländsk manipulation och historieförfalskning. Ja, varje gång Ukraina fjärmat sig från Ryssland har det varit förödande för ukrainarna, skriver Putin.

Betraktad som strikt historisk forskning finns det få skäl att ägna någon större tankemöda åt ”Om ryssars och ukrainares historiska enhet”. Men det finns en annan läsning, som utgår från moderna definitioner av fascism.

Begreppet fascism används idag i rysk och ukrainsk media för att beteckna Ryssland under Putin, men har än så länge varit ganska frånvarande i svensk och engelsk rapportering. Kanske är det en brist. Det finns nämligen goda skäl att betrakta den officiella ryska retoriken kring Ukraina som ett typiskt exempel på just fascism – och Rysslands utveckling i riktning mot en fascistisk stat.

Ända sedan den italienske agitatorn och redaktören Benito Mussolini våren 1918 kallade samman en brokig skara krigsveteraner, futurister och ex-socialister för att bilda fasci italiani di combattimento (ungefär ”Italienska kampförbunden”) har försöken att definiera fascism pågått. Mussolini gjorde saken lätt för sig genom att helt undvika konsekvens; hans rörelse var så annorlunda att den kunde rymma alla motsägelser. Den var samtidigt både individualistisk och kollektiv, fredsälskande och krigisk och en revolution som bevarade alla gamla hierarkier.

Länge dominerades synen på fascism också av tolkningar skapade av fascisternas ärkefiender, alltså marxistiska tänkare som till exempel Antonio Gramsci. Enligt dem var fascismen en slags hyperkapitalism, överklassens desperata försök att hålla arbetarklassen i schack innan den ovillkorliga revolutionen till slut skulle infinna sig.

Att kommunister och socialister – i republikens Spanien, partisanrörelsens Italien och i Sovjet – utgjort fascismens mest formidabla militära fiender tycktes understryka denna tolkning. Att traditionella ekonomiska eliter i Tyskland och Italien – vettskrämda av utvecklingen i Ryssland efter 1917 – kom att se fascisterna som samhällets främsta bålverk mot den röda flodvågen gav ytterligare stöd till den marxistiska analysen av fascismens natur.

I takt med att marxistisk samhällsanalys sjunkit undan de senaste decennierna har dock synen på fascismens väsen förändrats. Framför allt har flera forskare, med brittiske historikern Roger Griffin i spetsen, betonat betydelsen av att faktiskt studera vad fascisterna själva framhöll som centralt i sin ideologi.

Griffin presenterade också 1991 vad jag skulle vilja hävda är den den mest effektiva definitionen av fascism som framkommit så här långt. Den fokuserar på den ”mytologiska kärna” som använts för att både mobilisera fascister och rättfärdiga rörelsens förtryck och våldsamma metoder.

Hans lite otympliga term för denna fascistiska ”urmyt” är palingenetisk ultranationalism. Det första ledet betyder ”återfödelse” (av grekiskans palin, ”åter” och genesis, ”födelse”). Det andra ledet tar fasta på en form av nationalism som vill dominera, underkuva och höja den egna nationen över andra.

För den italienska fascismen handlade myten om att återge Italien dess rätta plats som europeisk stormakt. Det skulle ske inte minst genom återföra de territorier i öster och norr (Trento och Dalmatien) som hade en italiensktalande befolkning till nationen. Senare kom tankarna på att skapa sig ett eget kolonialt ”imperium”.

För att uppnå denna återfödelse var det också tvunget att krossa dem som ifrågasatte militarismen och revanschismen, inledningsvis socialister och kommunister och från 1938 även judar.

I det nazistiska Tyskland drömdes också drömmar om palingenesis och återupprättande av det stortyska rike som det tyska herrefolket hade rätt till. Logiskt nog utfördes nazismens första krigshandlingar under just denna förevändning, när Rhenlandet, Österrike, Sudetenland och Elsass-Lothringen togs över i slutet av 1930-talet.

Också i Tyskland var alltså alla medel – också folkmord – rimliga offer för att uppnå mål som utlovats i urmyten. Judarna stod mellan Tyskland och den inbillade pånyttfödelsen, menade nazisterna. Därför måste de förintas.

I Ryssland används nu åter en fascistisk urmyt på ett liknande sätt: För att rättfärdiga krig, mobilisera den egna befolkningens stöd, stampa ut alla former av fri debatt och gå hårt åt de som numera pekas ut som inre fiender, avskum, förrädare och femtekolonnare. Eller som den ryske sociologen Grigorij Judin uttryckte det i en intervju med HD och Sydsvenskan nyligen: ”Vi står nu vid ett vägskäl där det verkar som att Ryssland kan förvandlas från ett auktoritärt till ett totalitärt land.”

Kraften i myten är så stark att Putin inte bara kan tänka sig att terrorbomba civilbefolkningen i ett land han i andra sammanhang beskrivit som ett ryskt brödrafolk, utan också driva sitt eget land i fördärvet. För återfödelsen, för den påhittade återupprättelsen av nationen, är inga offer för kostsamma.

I Italien fick till slut realpolitikerna övertaget. Den allierade landstigningen på Sicilien och bombräderna över Rom sommaren 1943 avslöjade obarmhärtigt regimens lögner om kriget. Därtill var Mussolini själv försvagad av sjukdom, och den 25 juli avsattes han av sina egna. I Tyskland drev som bekant Adolf Hitler både Europa och sitt eget land i avgrunden, in i det sista besatt av sina egna myter om storhet, revansch och supervapen.

Var landar Ryssland i allt detta? Kan realpolitiska omständigheter – ekonomiska sanktioner och tusentals döda ryska soldater – påverka Putin eller få eliterna att göra uppror?

Det vet vi inte. Vi kan konstatera att urmyten om palingenetisk ultranationalism varit central för fascismens olika historiska yttringar och att samma sorts myt, med samma sorts förödande konsekvenser, nu verkar i Ryssland, Ukraina och Europa.