Johan Anderberg är journalist, författare och skribent på kultursidan.

På 1700-talet, i det som ännu inte blivit den amerikanska delstaten Virginia, utspelade sig en intressant debatt som så småningom skulle komma att påverka resten av världen.

Den handlade om religionsfrihet – eller mer specifikt om huruvida den stat man nu skissade på skulle förhålla sig neutral till de olika trosföreställningar som fanns bland medborgarna.

Vid den här tiden var den världsliga makten allt annat än neutral. Det var ett brott i Virginia att inte döpa sina barn i den anglikanska kyrkan, och det var omöjligt för dem som inte tillhörde vad som uppfattades som den rätta tron att få anställning i den civila eller militära förvaltningen.

Det var också vid den här tiden som Thomas Jefferson påbörjade sin politiska karriär. Och han hade revolutionerande idéer om vad människor skulle tillåtas tänka, säga och tro.

Jefferson ansåg att det var orätt att använda allmänna medel för att stödja en viss trosriktning – och inte minst att göra medborgerliga rättigheter beroende av en viss tro.

Efter en lång strid infördes religionsfrihet i Virginia 1786 och lagen – som Jefferson själv skrev – ”tog under sina vingars skugga juden och hedningen, den kristne och muhammedanen, hindun och den otrogne av varje trosbekännelse.”

I boken ”Thomas Jefferson: the art of power” av Jon Meacham finns en intressant beskrivning av hur Jefferson argumenterade för sin sak. För trots sin skeptiska inställning till religion tog han spjärn i ett teologiskt argument. Kyrkan, menade Jefferson, skulle inte behöva vara beroende av statligt tvång. För vad sa det i så fall om religionen? Det var väl inget gott betyg för Gud om han behövde få stöd av en mänsklig regering?

Tre sekler senare rasar en ny debatt om friheter i USA. Den har ännu inte kommit till Sverige, men eftersom den handlar om de medieplattformar som är så viktiga i svensk politik – framförallt Twitter och Facebook – kommer den att påverka även oss. Bakgrunden är att teknikföretagen de senaste åren har visat sig allt annat än neutrala i vissa politiska frågor. Vid flera tillfällen har de fattat handgripliga och kontroversiella beslut om vilka uppgifter som får spridas i nätverken.

Mest uppmärksammat är fallet Hunter Biden, president Joe Bidens son. Tjugo dagar före valdagen 2020 publicerade New York Post ett avslöjande om att Hunter Biden – som då var styrelseledamot för ett ukrainskt oljebolag – för egen vinning hade fört samman sin far, vid tillfället vicepresident, med en kollega. Av rädsla för att avslöjandet var en del av en ”rysk påverkansoperation” stängde Twitter helt sonika av New York Post – och blockerade användare som spred artikeln. Även Facebook begränsade spridningen av artikeln. Nu – över ett år senare – visar det sig att uppgifterna i New York Post-texten var sanna.

Det finns fler exempel på underliga beslut. De senaste åren har Amazon stoppat en bok med kritik mot könskorrigerande behandlingar, under pandemin har Youtube tagit bort videor där epidemiologer ifrågasatt meningsfullheten med lockdowns, och här i Sverige har flera personer fått sina Twitterkonton avstängda utan närmare förklaring från de ansvariga i USA.

I de allra flesta fall har plattformarna ändrat sina beslut i efterhand. I fallet med Hunter Biden-avslöjandet har Twittergrundaren Jack Dorsey till och med erkänt att det var ett ”fullkomligt misstag”.

På ett sätt är handlandet förståeligt. Konspirationsteorier och hat har länge kunnat spridas på plattformarna. Och eftersom det är algoritmer som styr vilka inlägg som syns mer än andra, är det självklart att företagen försöker trimma algoritmerna för att skapa bättre användarupplevelser. Men när företagen försöker hindra ”vilseledande” information från att spridas är det ingen lätt uppgift de tar på sig. För vem ska avgöra vad som är vilseledande och vad som bara är kontroversiellt?

I början av månaden tog historien en ny vändning. Då berättade elbilsmiljardären Elon Musk att han köpt 9 procent av Twitter, och att han ville använda sitt inflytande för att minska censuren på plattformen. Veckan efter lade han ett bud på hela bolaget. Exakt vilka andra planer Musk har är – som alltid med den enigmatiske miljardären – inte helt klart, men bland hans idéer finns att Twitter ska öka transparensen: användarna ska kunna se varför vissa tweets blir virala, medan andra försvinner. En annan idé Musk har är att fler användare ska identifiera sig på plattformen.

Det verkar onekligen enklare att ha ett Twitter där människor står för sina egna åsikter – än att programmerare i Silicon Valley ska bestämma vilka av deras åsikter som är acceptabla.

Men det mest intressanta med Elon Musks utspel är ändå reaktionerna på det. I etablerade medier har det publicerats otaliga texter om att hans planer är naiva, omöjliga eller till och med farliga. Andra har glatt påpekat att ett friare Twitter skulle få annonsörer att fly plattformen.

Det här är en tydlig bild av hur våra uppfattningar om yttrandefrihet har förändrats på kort tid – och hur vänstern och högern har bytt plats i synen på den.

Under hela 1900-talet var det den amerikanska högern som ville beskära yttrandefriheten på olika sätt. Det var republikanska politiker som försökte rensa Hollywood från kommunister och socialister. Det var republikaner som ville förbjuda vissa åsiktsyttringar, som till exempel flaggbränningar.

Samtidigt intresserade sig tänkare på vänsterkanten för hur vissa åsikter och politiska perspektiv osynliggjordes. I boken ”Manufacturing consent: The political economy of the mass media” från 1988 skrev Noam Chomsky och Edward Herman om hur ägarkoncentration och beroendet av annonsering skapade en form av självcensur hos medierna.

På 2000-talet är rollerna ombytta. Nu är det nästan uteslutande den amerikanska vänstern som på olika sätt vill begränsa yttrandefriheten – och som vill ha näringslivets hjälp med det. När Dave Chappelles standup ”The closer” släpptes i höstas organiserades en demonstration utanför Netflix kontor i Los Angeles för att få streamingplattformen att ta ner föreställningen. Påtryckningarna hjälpte inte. Men frågan är hur mediestormen har påverkat Netflix framtida vilja att finansiera konstnärliga verk som på ett eller annat sätt utmanar tittarnas politiska uppfattningar.

Det är en farlig väg som den amerikanska vänstern – liksom stora delar av den amerikanska journalistkåren – har slagit in på. Kanske är det värt att påminna om Thomas Jeffersons tre sekel gamla argumentation mot den anglikanska kyrkan. Om man tror sig ha rätt – om Guds existens, om transfrågor, om covidrestriktioner, eller vad det nu är vi för tillfället debatterar – vad är då faran med att låta debatten ske fritt? För vad säger det egentligen om dina argument, om du vill hindra spridningen av motargumenten?

Det var många på 1700-talet som ansåg att Jeffersons friheter var just naiva, omöjliga och farliga. Det var fel då. Och det är lika fel nu.