Det främsta argumentet för att Sverige ska söka medlemskap i Nato är artikel 5 i organisationens stadgar som säger att en attack på ett medlemsland är en attack på alla.

Men att ett medlemskap i Nato skulle förbättra det svenska säkerhetsläget kan ifrågasättas.

Rysslands misslyckade fälttåg mot Ukraina gör ett konventionellt militärt angrepp mot Sverige osannolikt eller i varje fall mindre hotfullt. Å andra sidan finns det risk att en trängd och desperat president i Ryssland, Vladimir Putin, börjar använda kärnvapen. För Sveriges del minskas den risken knappast av att landet går med i Nato.

Men det finns anledning att vidga perspektivet utöver den kortsiktiga säkerhetsfrågan.

På längre sikt innebär ett Natomedlemskap att Sverige binder sina händer. USA har en ledande roll i Nato och en medlemsansökan betyder ett godkännande av en historia som omfattar bombningar i Jugoslavien och ett förödande krig i Irak. Även om USA:s nuvarande president Joe Biden kan kännas som en trygghet så vet ingen vad som väntar om republikanerna återtar makten.

För stödet till Ukraina och fronten gentemot Putin betyder ett svenskt Natomedlemskap inget extra. Dessutom kan bilaterala aktioner inom EU åstadkomma mer än vad ett Natomedlemskap innebär. Efter att Putin är borta från makten är det viktigt att Sverige kan vara en oberoende röst och inte förknippas med eventuellt fortsatt supermaktspolitik.

Det gäller inte minst att kunna hantera den ryska revanschismen.

Efter Sovjets sammanbrott betraktades Ryssland länge som en harmlös makt. Men från Putins tal 2005 om Sovjetunionens sönderfall som en ”geopolitisk katastrof” borde det ha varit uppenbart för väst att revanschistiskt tänkande fått fäste i den ryska statsledningen. Om inte förr så borde den historiska erfarenheten ha väckt farhågor om Rysslands utveckling.

Ett utfall av revanschism fick Frankrike att i fredsslutet efter första världskriget driva en hård linje som skulle tvinga Tyskland på knä. Frankrike hade inte förlåtit den preussiska ockupationen av Paris 1870 och det gigantiska skadestånd som utkrävdes. Efter första världskriget skapade de hårda villkoren en grogrund för Hitler. Efter andra världskriget ansåg USA till en början att Tyskland och Japan skulle hållas nere som jordbruksländer, men kalla kriget (och Koreakriget) ledde till en omprövning. För Frankrike blev den europeiska integrationen, EU, ett redskap att förebygga uppkomsten av en tysk revanschism.

I euforin efter murens fall och Sovjetunionens upplösning glömde väst dessvärre 1900-talets dyrköpta erfarenheter. USA såg Nato som ett instrument för fortsatt inflytande i europeisk säkerhetspolitik under amerikansk dominans. Inledningsvis gav USA:s utrikesminister James Baker, president H W Bush, Västtysklands kansler Helmut Kohl och andra prominenta politiker utfästelser till den siste sovjetledaren Michail Gorbatjov att Nato inte skulle utvidgas ”en tum” åt öster. Men några regelrätta avtal upprättades inte. Frågan fortsatte att vara het i diskussionerna mellan president Bill Clinton och Rysslands Boris Jeltsin. Även om Jeltsin förklarade sig nöjd om Clinton väntade med att annonsera Natos östutvidgning till efter det ryska presidentvalet 1996, framgick det att han hade starka revanschistiska krafter att bemöta i den inhemska politiken.

De revanschistiska krafterna fick näring av den ryska ekonomins djupdykning under 1990-talet. Privatiseringen av den tidigare planekonomin skedde under kaotiska former då de som senare kom att kallas oligarker roffade åt sig. En rad ekonomer från väst agerade rådgivare och det dominerande receptet var den så kallade chockterapin, en tro på att ju större kaos som kunde åstadkommas, desto bättre skulle resultatet bli.

Väst var vid denna tid berusat av framgång. Den globala marknaden hade vunnit en permanent seger och ”historiens slut” blev ett begrepp som innebar att en evig demokratisk och fredlig världsordning skulle råda.

Om det tidigare 1900-talets erfarenheter inte sopats undan och om västliga politiker varit medvetna om revanschismens risker, hade det kanske inte krävts fem ryska krig (Tjetjenien, Georgien, Syrien, Krim-Donbas, och Ukraina) innan de vaknat.

SKRIBENTEN

Jonas Ljungberg, professor i ekonomisk historia vid Lunds universitet.

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.