Att skrota kärnvapnen är en av FN-samarbetets viktigaste uppgifter. Som FN-medlem och nedrustningsförespråkare måste Sverige säkerställa rätten att ha en kritisk syn på kärnvapen. Det är en rätt som måste gälla oavsett om Sverige går med i Nato eller ej.

Efter att atombomber fälldes över Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945 har kampen mot kärnvapen varit en av FN:s huvuduppgifter. FN-chefen António Guterres uppmanar alla organisationens medlemsländer att samarbeta för en kärnvapenfri värld.

Debatten om Sverige ska gå med i Nato aktualiserar frågan om försvarsalliansens kärnvapen. Vissa hävdar att kärnvapen inte utgör ett verkligt hot idag. Andra fokuserar ensidigt på att Sverige som Natomedlem inte behöver ha kärnvapen på sitt territorium. Men ett beslut om svenskt Nato-medlemskap kräver en djupare diskussion än så.

Svenska FN-förbundet tar inte ställning för eller emot ett svenskt Natomedlemskap. Däremot finns det starka skäl att påminna om de principer som har väglett svenskt nedrustningsarbete genom åren. Sverige har en historia som nedrustningsförespråkare och FN-vän.

En övergripande fråga som regeringen bör ställa inför en eventuell ansökan om att gå med i Nato är om ett land som är medlem i försvarsalliansen får ifrågasätta dess kärnvapendoktrin. I den slås fast att kärnvapen har en central roll i alliansens militära samarbete.

I den studie om utvidgning som Nato presenterade på 1990-talet sägs att nya medlemsländer förväntas stödja kärnvapnens roll i alliansen. Precis som flera Natoländer kommer Sverige inte att tvingas härbärgera kärnvapen. Viktigare är nu frågan om Sverige som medlem kan undgå att delta i Natos grupp för kärnvapenplanering (Nuclear Planning Group) och få undantag från att planera och genomföra insatser som inkluderar kärnvapenbruk.

I mitten av 1990-talet slog riksdagens utrikesutskott, med undantag för Moderaterna, fast att alla former av kärnvapenanvändning bryter mot folkrättens regler om skydd för civila i krig. Hur den synen på folkrätt går ihop med medlemskap i en kärnvapenallians kräver noggrann analys.

Inget i Natos stadgar kräver att medlemmarna ska vara en del av Natos kärnvapenparaply. Trots det har Nato förstärkt samsynen runt kärnvapen som ett komplement till konventionella vapen. Nato grundades 1948, men började inte förrän 2010 kalla sig för en kärnvapenallians.

Om Sverige inte får undantag från att delta i Natos kärnvapenplanering kan Sverige inte skriva under FN:s konvention om kärnvapenförbud. Däremot skulle Sverige, i samma anda som den tidigare Nato-generalsekreteraren Xavier Solana, som tar avstånd från kärnvapen, kunna påverka hur alliansen utvecklas när det gäller kärnvapen. Två exempel är kärnvapendelning och principen no first use.

Fyra Natomedlemmar som officiellt är icke-kärnvapenstater – Tyskland, Italien, Belgien och Nederländerna – har, som en rest från kalla kriget, amerikanska kärnvapen på sina stridsflygplan. Sverige bör kräva att det upphör.

Sverige bör också – både vid ett Natomedlemskap och om ett sådant inte blir av - kräva att de västliga kärnvapenstaterna, USA, Storbritannien och Frankrike, uttalar att de aldrig kommer att använda kärnvapen först i en konflikt. Sverige har uttalat krav om no first use-löften förr och bör vara tydligt med att sådana krav kommer att drivas även vid ett eventuellt medlemskap.

Försvars- och säkerhetspolitiska beslut måste vara väl underbyggda. Kärnvapnen är en av mänsklighetens ödesfrågor och frågeställningar som rör sådana vapen måste analyseras, diskuteras och besvaras innan Sverige gör sitt vägval om Nato. Som ett led i det arbetet måste Nato avkrävas svar på frågan om Sverige som Natomedlem får ha kritiska synpunkter på alliansens kärnvapendoktrin.

SKRIBENTEN

Annelie Börjesson, ordförande i Svenska FN-förbundet.

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.