Det hänger inramat på bästa plats på väggen hemma i Trelleborg: bilden av den röda sommarstugan som familjen hyrde utanför finska Ekenäs. Den enda fasta punkten i snart 90-årige Jean Cronstedts liv.

Familjens hyreslägenhet hemma i Helsingfors har han varken bilder eller tydliga minnen från. Desto klarare minns han promenaden med sin far, 30 november 1939. De strosade på stans trottoarer när de plötsligt hörde alarmsirener, ett tjut som övergick i bombdån.

– Vi skyndade oss hem, skräckfyllda.

Mitt i natten, cirka fem veckor senare, tog föräldrarna med honom och hans bröder till tågstationen. Sverige hade erbjudit sig att ta hand om finska barn under kriget och tusentals hade redan lämnat landet.

– Jag förstod inte mycket, än mindre min lillebror som var fyra. Vi visste bara att vi skulle till ett främmande land där de talade vårt modersmål, svenska. För majoriteten av barnen var det annorlunda, de var ju finsktalande.

Jean och lillebrodern välkomnades av en läkarfamilj i Örebro. Här kunde de äta ordentligt och sova på nätterna.

– Uppslutningen för Finland var stark i Sverige. Även jämnåriga i skolan tog emot oss bra. Jag vet att det kunde vara annorlunda senare, när arbetskraftsinvandrarna från Finland kom.

Mamman skickade brev som värdfamiljen läste högt. De var också så de fick veta att deras far gått bort, av sjukdom. I efterhand kan Jean tänka att han som liten pojke blev ensam med sina känslor, samtidigt som han understryker att han togs väl omhand.

– De försökte aldrig göra sig till mor och far. Mamma var hela tiden mamma.

Syskonen återvände hem till Helsingfors efter kriget, men mindre än ett år senare var de tillbaka i Örebro. De skulle ”äta upp sig över sommaren,” som man sa. Jean blev kvar i fyra år. För det var nu finska fortsättningskriget bröt ut. Oron för mamman och alla nära som deltog i kriget var stor.

– Så var det förstås, men det var inget jag pratade om.

1945, när Jean Cronstedt kunde återvända till Helsingfors, 12 år gammal, åkte mamman in och ut på sjukhus i sviterna av tuberkulos. Sönerna fick till stor del klara sig själva i ett land där maten var ransonerad och skor tillverkades av pressat papper. Efter fem år, 1950, gick mamman bort.

Jean satsade på skolan, men framförallt på gymnastiken. Den skulle snart föra honom till USA och så småningom hela vägen till OS. Det var också genom sporten han träffade sin svenska fru, Gerd Cronstedt. Jean hade då återvänt till Sverige för att studera till läkare.

Nu har Gerd bakat och dukar upp i vardagsrummet:

– När vi träffades berättade du inget om allt det här, det är ju också typiskt för personer som upplevt trauman.

Jean instämmer, med blicken. Hans fru fortsätter:

– Först långt senare förstod vi, både du och jag, hur mycket det har påverkat dig. Jag tänker exempelvis på hur viktigt det var för dig att ha en egen familj. En som skulle finnas där alltid. Ingen skulle avlida.

Fyra barn, sju barnbarn och ett barnbarnsbarn. Jean Cronstedt ler stolt när han räknar upp sin familj.

– Jag blev också ganska oppositionell, säger han sedan. Jag vet att Gerd förvånades över hur rasande jag blev under Ungernrevolten. För mig var Stalin och röda armén det stora hotet.

– Nu har vi det fruktansvärda kriget i Ukraina. Vi berörs alla, men inte minst vi krigsbarn.

1992 bildades föreningen Sydsveriges finska krigsbarn. I nästan 50 år hade många av medlemmarna kapslat in sina minnen och känslor. Att träffa andra med liknande upplevelser var betydelsefullt, menar Jean Cronstedt.

– Även om våra historier är olika har vi en unik gemenskap.

Ofta har han funderat över vem han skulle ha varit om kriget aldrig skett. Hade han blivit läkare om inte värdpappan i Örebro varit det? Hade han bott i Finland?

– Jag har haft ett rikt och innehållsrikt liv. Men att jag är krigsbarn har samtidigt varit ledmotivet i mitt liv. Precis som många av oss fick jag också en kluven identitet.

Det röda sommarhuset på fotografiet ägs nu av ett syskonbarn. Resorna dit med den egna familjen har betytt mycket för Jean, liksom barnbarnens intresse för Finland.

– Första gången vi åkte dit var fantastisk. Känslan när vi gick ner från åsen mot vattnet, precis som vi brukade göra när jag var barn.

Läs mer om skåningar som tvingats fly undan krig:

Hamda, 37, från Syrien: ”Det allra viktigaste är att våra döttrar får en bra framtid”

Bröderna Armin, 37, och Elmir, 32, glömmer aldrig granatsmällen vid barndomshemmet.

Följ Inpå livet även på Facebook och Instagram. Har du tips på ämnen och personer vi bör skriva om är du välkommen att höra av dig via mejl inpalivet@hdsydsvenskan.se eller på telefon 040-281200.