Thomas Millroth är författare och konstkritiker på kultursidan.

Dorothy Iannone målar en värld av kärlek och lust. Alla figurer har könsorganen omsorgsfullt tecknade, till och med utanpå kläderna.

Hon är född 1933 och hade börjat som lyrisk abstrakt konstnär. Men 1967 besökte hon Island med sin man. De träffade en av centralfigurerna i Fluxusrörelsen, schweizaren Dieter Roth. Kärlekens blixt slog ner, och hon lämnade inte bara maken och hemlandet USA. Hennes nya bilder fylldes av kroppar, sex och frihetslängtan.

Någon med känsla för tidsandan 1967 mumlar nog ”Summer of love”. Men så enkelt är det inte i Iannones fall. Sina personliga erfarenheter filtrerar hon genom isländska sagor, antika myter och indisk tantra. På utställningen visas en tecknad serie om kärleken till Roth som kunde komma från Eddan.

Målningarna är täta. Men var och en tål närsynt granskning. Människor, djur, växter, föremål – allt hör ihop i sinnrika flätverk gnistrande av färg.

Iannones böljande kopulerande värld är en evighetsloop. Jag anar att hon söker spår av det ursprungliga matriarkat som några århundraden före vår tideräkning störtades av patriarkatet, som härskar än i denna dag. Tanken är inte så främmande. Psykologen Erich Fromm har tagit upp den, inspirerad av Jacob Bachofens banbrytande studie ”Mutterrecht” (1861). Och i Sverige har både Elin Wägner och Elisabet Hermodsson fört tankarna vidare i sina böcker.

Hos Iannone finns åtskilliga matriarkala markörer. Inte minst kvinnornas dominerande roller i verken och titlar som ”The next great moment in history is ours”. Deras kön är också störst.

Ändå vill inte Iannone kalla sig feminist, även om hon gjort åtskilliga feministiska bilder. Och trots att hon snart bott femtio år i Berlin har hon aldrig engagerat sig i tidens radikala rörelser. Hon söker utanför deras dagsaktuella frågor. Men hela hennes konstnärliga strategi handlar om befrielse.

Att konsekvent teckna könsorganen på alla figurer har mindre med sex att göra än maktordning. Det är ett enkelt sätt att göra samhällets könsuppdelning tydlig. Det har förstås kostat henne en del. Hon har anklagats för pornografi och censurerats.

I den tecknade boken ”The story of Bern” (1970) berättar hon om en utställning 1969 då snipporna och snopparna i hennes bilder täcktes över med brun tejp. Bildruta för bildruta drar hon så ner brallorna på fega och fientliga manliga kolleger och kuratorer. Hon berättar i gnistrande svartvitt på ett sätt som pekar långt fram i vår tid. Jag tänker till exempel på Liv Strömqvist.

Att Iannone inte försvurit sig till några rörelser betyder inte att hon saknar influenser. Den befriande humorn har hon säkert från Dieter Roth, som hon ju kallar sin musa, och hennes nätverk av idébaserade konstnärer har alltid varit stort.

Kritiskt tvivel fick bildvärlden att växa. Men jag menar också att en stark influens syns från art brut, den konst som först skapades av intagna på mentalsjukhus. Iannone kan med sina skevt tecknade maniska figurer påminna om en speedad Aloïse, hon som på en av sina målningar präntade LIBERTÉ.

I art brut finns också en berömd anonym artists book från 1944–1945, ”Menu”. En dagbok över patienternas måltider fylld av förtätade teckningar utifrån olika mentala tillstånd. Mat och psyke i ett. Onekligen en föregångare till Iannones ”A cookbook” (1969). Här blandar hon sig själv med recepten: ”Drifting into oneself is not as painful as not.” Tankar, teckningar, maträtter trängs i kulörta kompositioner över sextio sidor. Mitt i majonnäsen utbrister hon ”Well God could be a woman sorry”.

Dorothy Iannone är inte bara halsbrytande rolig, hela hennes verk präglas av episk rastlöshet för att få en glimt av friheten.