Idha Holmlund är musikkritiker och skribent på kultursidan.

Säg mig vad jag ska lyssna på och jag kommer att göra mitt bästa för att undvika att någonsin höra det.

En minst sagt tramsig ryggmärgsprincip som resulterat i att min personliga, musikhistoriska kanon har en del märkliga, blinda fläckar. Men ge mig en välskriven text däremot och jag kommer att göra allt för att leta upp både musiken den handlar om och alla dess förgreningar.

Den här berättelsen har sin början på en röd ryamatta på golvet av en arton kvadratmeter stor lägenhet i Lund. Med andra numret av den nystartade musiktidningen Sonic i handen och den medföljande skivan i cd-växlaren. Spår nummer sex, ”One half laughing” med The Aislers Set spelas och mitt liv tar en ny vändning. För att inte råka repa låten gör jag genast en cd-r och sätter den på repeat.

Så började mitt letande. Från The Aislers Set via Fortuna POP! och Slumberland till band som Go Sailor, Boyracer och The Softies, följde Rose Melberg-spåret vidare till K Records, hittade Tiger Trap, Heavenly och All Girl Summer Fun Band. Banden och skivbolagen hakade i varandra, ledde vidare, vidare, vidare.

Och någonstans mitt i detta virrvarr fann jag plötsligt Chickfactor.

Samma år som tidningen Pop började diktera vad som var god musiksmak i Sverige startade Gail O’Hara och Pam Berry (från Black Tambourine och The Pines) fanzinet Chickfactor på andra sidan Atlanten. Med en tydlig estetik, gravt underanvändande av versaler och en förmåga att fånga in de mest intressanta personerna på indiepopscenen som både intervjuoffer och medarbetare gjorde de taglinen ”legendary indie nerd bible” rättvisa. Hade jag nu varit mer uppmärksam kunde jag ha funnit det redan 1998 när Belle & Sebastian släppte låten ”Chickfactor” om att vara med i just detta fanzine. Men ingen skada skedd, eftersom jag i alla fall hann i tid till tioårsjubileet och samlingsskivan ”All’s fair in love and Chickfactor” (som givetvis hamnade olyssnad på en cd-r). För mig var och är den långt viktigare än NME:s C86-kassett, oavsett vad alla självutnämnda musikexpertsnubbar påstår att jag borde tycka.

Utgivningstakten på Chickfactor har varierat med redaktörernas inspirationsnivå, och lagom till årets 30-årsjubileum kommer nu nummer 19. Men när resten av världen simmar runt i en slemmig sjö av nostalgi (ta en titt på närmaste postervägg om du inte tror mig) fortsätter Chickfactor att hitta och lyfta fram det som är mest intressant just nu. Och Horsegirl är ett av dessa band.

Det skulle vara lätt att missta denna Chicagobaserade trio för bara ännu ett i raden av band som hakat på mikrotrenden hästrelaterade bandnamn. Hoorsees, Whorses, Horsey, Horse Show, glömmer jag någon? Skulle väl vara Hästpojken och Band of Horses kanske, men de tillhör ju en annan tid. Med sitt debutalbum ”Versions of modern performance” höjer sig dock Horsegirl långt över hästflocken.

De står på en rockigare grund än det gemena Chickfactor-bandet, men sångens stundtals skeva mjukhet och en uppenbar förkärlek för det sena 80-talet/tidiga 90-talets alternativa pop ger dem ändå ett tydligt släktskap. Uttrycket är kontrollerat opolerat, och trots att här finns många tillfällen att skrika rakt ut faller de aldrig för frestelsen. Allra bäst blir det i ”Options 8”, en låt som i sig själv lätt hade motiverat att skivan fördes över till cd-r om det fortfarande varit aktuellt.

Den välutvecklade ljudbilden med drag av postpunk och shoegaze får mig nästan att tvivla på att de verkligen kan vara i de sena tonåren. Det målmedvetna uttrycket och de intrikata sångstrukturerna gör att jag snarare skulle gissat att detta var deras andra eller tredje band.

Men det är inget pr-trick, utan Horsegirl är sprungna ur en DIY-scen för minderåriga. Ännu en scen att gräva ner sig i och upptäcka, i alla fall så länge ingen kommer och berättar för mig om dess förträfflighet.