Annons

Annons

Annons

Annons

opinionSäkerhetsläget i Europa

Aktuella frågor
”Sverige lämnar nu 1812 års politik. Ett långt farväl till neutraliteten fullbordas.”

Sverige och Finland hoppas inte längre kunna få hjälp utan att vara Natomedlem. Putins Ryssland agerar inte som Ryssland har gjort förr. Det skriver Robert Dalsjö, överingenjör vid avdelningen för försvarsanalys på FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut.

Detta är ett debattinlägg.Skribenterna svarar för åsikterna.

Moderaternas partiledare Ulf Kristersson och statsminister Magdalena Andersson (S) höll en gemensam pressträff efter att regeringen beslutat att Sverige ska söka medlemskap i Nato.

Bild: Henrik Montgomery/TT

Annons

Måndagen den 16 maj beslöt Sveriges regering att ansöka om medlemskap i Nato. Sverige har valt en ny väg, sade statsminister Magdalena Andersson (S).

Det som nu pågår utgör den sista akten i Sveriges långa farväl till neutraliteten, en process som började med Berlinmurens fall och inträdet i EU. Sedan dess har Sverige steg för steg tagit sig bort från neutralitetspolitikens begränsningar, från det kalla kriget – även om gamla föreställningar levt kvar, trots att de inte längre är giltiga.

När en del talar om att Sverige nu bryter med 200 år av alliansfrihet handlar det om att regering och riksdag fullbordar ett byte av vad som kallas storstrategi, alltså långsiktig strategi som en nation driver på högsta nivå för att främja sina intressen.

Annons

Sveriges storstrategi har länge varit 1812 års politik, som gick ut på att hålla landet utanför de motsättningar som fanns mellan den tidens stormakter, acceptera rysk dominans av närområdet, men också att i tysthet förlita sig på att en annan stormakt vid behov skulle skydda Sverige mot Ryssland.

Annons

Den centrala frågan i svensk utrikespolitik har under århundraden varit hur landet ska se på Ryssland – som i grunden defensivt eller som aggressivt. Och hur Ryssland bäst bör hanteras – genom att inte provocera Ryssland eller genom ett starkt försvar.

Huvudspåret i 1812 års politik vilade på antagandet att Rysslands mål i närområdet var begränsade och att det därför var möjligt för Sverige att undvika konflikter med genom att hålla en låg profil. Med Sovjetimperiets kollaps blev det en irrelevant strategi, men hos många människor fanns en kvardröjande känsla av att det var viktigt att inte ta ställning mot Ryssland.

En komplicerande faktor var att Sveriges ursprungligen öppet egoistiska neutralitetspolitik under den tid Olof Palme var statsminister fick en idealistisk fernissa i form av en mer aktiv utrikespolitik och roll som moralisk stormakt. Detta var också något som många svenskar snabbt tog till sig och gjorde till en del av den nationella identiteten: att vara svensk var att vara neutral, att vara neutral var gott, alltså var det gott att vara svensk.

En central faktor bakom de finska och svenska besluten att nu inte längre hoppas på att kunna få hjälp utan att vara Natomedlem är insikten att Putins Ryssland inte agerar som Ryssland har gjort förr.

Som Finlands statsminister Sanna Marin sade: Ryssland är inte den granne vi trodde.

Rysslands invasion av Ukraina och det krig som pågår har visat Finland att den tidigare strategin på flera sätt är ohållbar:

Annons

Annons

Syftet med angreppet var att utplåna den ukrainska staten, något som i Finland väckte minnen från Vinterkriget då Sovjetunionen anföll Finland för att göra landet till en sovjetrepublik.

Putin visade genom de krav som framfördes till USA och Nato den 17 december i fjol att hans maktambitioner omfattade halva Europa, inklusive Sverige och Finland.

USA och Nato var inte villiga att gå i krig med Ryssland för att skydda Ukraina - ett land som inte var Natomedlem. Därmed föll hoppet om att kunna få hjälp från Nato utan medlemskap.

Snabbheten och målmedvetenheten i den finska omsvängningen överraskade nog många i den svenska regeringen och riksdagen, men borde egentligen inte ha gjort det.

I Sverige, som varit en nationalstat i 500 år, tar människor den egna existensen och självständigheten för självklar; Finland däremot, blev självständigt först 1917 och tvangs utkämpa fyra krig för att försvara sin frihet och existens. Därför tar människor i Finland inte den egna självständigheten för given – och den nationella säkerheten på stort allvar.

Sveriges mycket mer idylliska historia gjorde att uppvaknande efter Rysslands invasion i Ukraina tog längre tid och att de styrande politikernas agerande blev något yrvaket. Men alternativet att inte hänga på Finland och ansöka om medlemskap i Nato var ohållbart. Som enda icke-Natomedlem i närområdet skulle Sverige ha hamnat i en utsatt position i förhållande till Ryssland och en besvärlig position i förhållande till Nato och Finland. Dessutom skulle Nato ha blivit en stridsfråga i valrörelsen, något som regeringen vill undvika.

Annons

Så genom en kombination av yttre hot från ett aggressivt och opålitligt Ryssland, draghjälp från Finland och inrikespolitisk dynamik tar nu Sverige troligen steget in i Natoalliansen och byter storstrategi.

Annons

Även om det är den sista akten i Sveriges långa farväl till neutraliteten tar det nog tid för landets invånare och många politiker att mentalt anpassa sig till att Sverige inte längre är oansvarigt fristående, till att praktisera solidaritet i handling genom att dela risker och bördor och till att vara en lagspelare, från att ha suttit på läktaren i decennier och kommenterat spelet.

SKRIBENTEN

Robert Dalsjö, överingenjör vid avdelningen för försvarsanalys på FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut.

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.

Till toppen av sidan