– När det var själaringning kom vi in och satte oss här. Då satt det en fågel inne i kyrkan som pep och flög omkring medan klockorna ringde, säger Susanna Simijonovic, storasyster till Josefine Persson.

– För oss var det ett tecken, att det var Josefina. Det var så hon var. Sprudlande, glad, positiv, aktiv.

Systrarna Natalia Persson och Susanna Simijonovic sitter på andra raden på höger sida i Arlövs kyrka. Den 5 januari i år begravde de sin gravida lillasyster här, efter att hon knivmördats av sin sambo i december förra året.

Nu är det slutet av maj och systrarna har radat upp bilder på Josefine på kyrkbänken. Det är bilder från familjehögtider, bilder på pappan och Josefine tillsammans, från utlandssemestrar, när hon håller en hamster och när hon leker på förskolan som liten.

Flera gånger ler systrarna vid minnet av Josefine, eller Josefina som de kallar henne.

– Vi kallade henne Josefina, Josse och Fina, men hon ville egentligen bli kallad för Josefine, så vi retade henne med det, säger Susanna.

Det finns starka minnen av att de skojbråkade om lösgodis som barn, hur mycket Josefine brydde sig om djur och tyckte om snö.

– En gång sprang hon ut på morgonen i bara sitt tunna nattlinne och lekte i snön, säger Susanna.

Hon betraktade Josefine som sin bästa vän. De var även kollegor, arbetade tillsammans på Lidl i Arlöv, och Susanna berättar att det har blivit en stor saknad även på jobbet. Stamkunder frågar efter henne.

Josefine hade ständig kontakt med sina systrar över Messenger, Snapchat och telefon.

– Jag ringer ibland hennes mobilnummer och hoppas att hon ska svara. Men det finns ingenting där. Ibland skriver jag till henne på Messenger, men pluppen har inte åkt ner sedan den 2 december, säger Susanna.

Kvällen innan Josefine dog pratade de i telefon i över en timme. De tittade på gamla bilder, och dagen därpå berättade Susanna vilket fint samtal hon hade haft med sin syster kvällen innan.

Men när hon sa detta till sin man låg Josefine redan död på vänstra sidan av sängen i huset i Åkarp. Med babyboken ”Mitt första år” på nattygsbordet intill.

Den 42-åriga mannen dömdes till livstids fängelse den 1 juni i år.

Att sitta i tingsrättssalen i mitten av april i år var ingen lätt upplevelse för systrarna. Speciellt svårt var det att inte tilltala mannen, att inte få berätta vilken skada han har åsamkat dem.

Att Josefine träffade den här mannen våren 2021 skulle bli hennes död. Relationen gick fort, hon blev gravid innan de hann flytta ihop.

– Hon ville gifta sig, skaffa barn, bygga en framtid. En gång innan hon hade träffat honom frågade hon mig: ”kommer jag någonsin hitta kärleken?” och då sa jag att ”ja, det kommer du, låt det ta sin tid.”, säger Susanna.

Både Susanna och Natalia pratade med sin syster om att de tyckte att relationen med mannen gick fort. Men de hade aldrig kunnat ana att han skulle vara kapabel till att göra något sånt här.

– Jag sa, ni behöver inte flytta ihop direkt, ni kan bo på varsitt ställe och lära känna varandra. Men sen blev hon gravid, och då ville jag inte dra ner henne, säger Susanna.

– Jag sa också det att det går för fort fram, men sen ville man inte trycka ner henne när hon var så glad och lycklig. Vi träffade honom och då var han tillbakadragen och tyst, men man tänker inte att något sånt här kan hända, säger Natalia som också såg Josefine som sin bästa vän.

Natalia pratar högt med sin syster varje dag sedan hon dog. Hon minns hur de brukade shoppa och gå på bio, när de hyrde en bil för att åka till Ullared, semesterveckan i Turkiet. Hon minns när hon fick känna på Josefines gravidmage för första gången, och hur mycket hon såg fram emot att få träffa sitt syskonbarn.

– Hon skulle ha fått namnet Elena efter vår mormor, säger Natalia.

På begravningen gick kistan i vitt och silver. Det var Josefines favoritfärger. Kistan pryddes också av en bild på Josefine från ett gender reveal party som hon och hennes sambo hade ungefär en månad innan han mördade henne.

– Vaktmästaren sa till oss att de aldrig har haft så mycket blommor på en begravning, säger Natalia.

Systrarna besöker gravplatsen vid Arlövs kyrka varje dag, liksom deras mamma Nada Persson som går förbi flera gånger dagligen med sin hund Molly.

Det finns två kors. Ett för Josefine och ett för den ofödda dottern. Mängder av ljus, fotografier, blommor och stenar pryder gravplatsen. Intill ligger deras pappa som dog 2009.

Hennes gravsten är inte färdig än, men den kommer om några månader.

– Det kommer stå en dikt på den: ”en ängel log och vände om”. För på ultraljudsbilden på Elena såg man att hon log, säger Natalia.

Systrarna har satt dit trädgårdsmöbler så att man ska kunna sitta där och umgås med Josefine och barnet. Natalia har haft väldigt svårt att ta sig vidare efter det som har hänt med hennes syster.

– Hade jag inte haft stöd från kurator och Susanna så hade jag nog tagit den enkla vägen ut, säger hon.

Även Susanna har haft svårt att komma vidare.

– Hade jag inte haft min man och mina barn så vet jag inte. Allt är så tomt, det finns ingen glädje i livet mer, säger hon och fortsätter berätta att Josefine var klistret i deras familj, den som höll alla samman.

Det har varit ostadigt väder hela dagen, men vid gravplatsen börjar solen titta fram. Systrarna har med sig fika, Josefines favoritkakor som var wienerbröd och munkar med vaniljkräm.

Susanna berättar att Josefine alltid öppnade skafferiet hemma hos henne, och frågade ”vad har ni?”.

– Så brukade hon plocka på sig, och när hon skulle åka så öppnade hon skafferiet igen och sa ”jag måste ha lite till vägen hem också”.

Susanna och Natalia skrattar åt minnet. De berättar hur mycket de brukade skojbråka med varandra. Skrämmas och retas kärleksfullt om allt möjligt.

– Hon var den som tog körkort först vilket hon alltid brukade skryta om. Hon var så stolt över det, med all rätt, säger Susanna.

När Josefine hämtade upp henne med bilen på morgonen på väg till jobbet brukade hon spela jättehög partymusik – även när klockan bara var sex på morgonen.

– När jag skulle gå in i bilen så körde hon fram lite till, och lite till, och det var så hon var. Väldigt lekfull, alltid med ett leende på läpparna. När det hade hänt något fick hon oss alltid att le.

– Hon var den minsta av oss men hon var ändå den som alla såg upp till, säger Susanna.