Fakta
Sofia Eriksson, Anja Fredell, Annie Johansson, Emma Nilsson
In i våra sinnens passager, Krapperups konsthall. T o m 26/6.
Johanna Gredfors Ottesen är konstkritiker på kultursidan.
Fyra konstnärer med värmländska rötter ställer gemensamt ut vad de kallar ”materialbaserad konst” på Krapperups konsthall. Det är en rättvisande beskrivning, för i samtliga fall sätts materialet i centrum fastän på olika sätt.
Annons
Sofia Eriksson visar hängande skulpturer i koppar och alabaster, material som i sig själva är vackra och uttrycksfulla och här får tala ganska ostört. Eriksson har vridit till formerna, sträckt ut materialet i eleganta, långsmala silhuetter som lätt vridna formats för att fånga ljuset.
De hänger stillsamt som poetiska tecken i rummet.
Emma Nilssons verk är mer framfusiga, ställer frågor om materialens kulturvärden och de förväntningar de bär med sig in i en form. Hennes enkla, delvis deformerade kärl är gjorda i porslin och metallväv, och saknar de funktioner som ett bruksföremål förväntas ha.
Annons
De keramiska materialens naturligt tättslutande och skyddande egenskaper blir här utraderade eftersom leran är fläckvis påstruken den metallväv som bär formen.
Är de former som kollapsat? Dekonstruerats? Eller kanske var de aldrig någonting annat än en anhopning av material?
Former som kollapsat? Eller dekonstruerats? Emma Nilssons verk ställer frågor, skriver Johanna Gredfors Ottesen. Foto: Kullen konstförening
Så långt är det en snygg, men lite försiktig utställning. När vi kommer till de textila verken tar de sig ton på ett annat sätt. Anja Fredell arbetar i den handtuftade mattans tradition med sina textila bilder, som – på gott och ont – behåller mycket av mattans funktion som definierande yta i rummet. Men lika mycket är hennes verk färglandskap som formar vindlande meandrar och veckade berg, klippor och fåror. Fredell arbetar formmässigt djärvt och växlar obehindrat perspektiv mellan mattan som rumsligt objekt och som yta för bildkomposition.
Annons
Annie Johanssons verk har en mörkare underton, där hennes textila skulpturer med inslag av läder, metall och rep ofta liknar variationer av deformerade bondagetillbehör – och närmast ser ut att höra hemma i ett kuriosakabinett. Ett av utställningens vackraste verk är dock hennes "Att stå bredvid berg”, ett slags landskap i svart tung ull och rosa sidenchiffong.
Detta och många andra verk gör att sinnena får sitt i denna utställning, som för övrigt fått namn efter en rad ur Göran Tunströms ”Juloratoriet”.