Annons

Annons

Annons

Annons

opinionSäkerhetsläget i Europa

Aktuella frågor
”Det går att påstå att Sveriges handlingsfrihet ökar med ett Natomedlemskap”.

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina den 24 februari var historisk, fast inte på det sätt som ofta brukar framföras av svenska politiker. Det skriver Magnus Christiansson, universitetslektor vid strategiavdelningen på Försvarshögskolan i Stockholm.

Detta är ett debattinlägg.Skribenterna svarar för åsikterna.

En flicka på flykt från Ukraina.

Bild: Staffan Löwstedt/SvD/TT

Annons

Den 24 februari 2022 innebar en säkerhetspolitisk jordbävning för västvärlden. Den ryska upptrappningen i Ukraina skakade om land efter land och ändrade förutsättningarna för säkerhetspolitiken i grunden.

I Tyskland öppnade förbundskansler Olaf Scholz snabbt för vapenstöd till Ukraina och militär upprustning i det egna landet med motsvarande 1 000 miljarder kronor.

I Danmark kompletterade regeringen den sedan tidigare annonserade förhandlingen om en permanent amerikansk bas med kraftigt höjda försvarsanslag och en folkomröstning om landets undantag från försvarssamarbete inom EU.

Storbritannien tog diplomatisk ledning i norra Europa och kallade till möte inom ramen för sin snabbinsatsstyrka, Joint Expeditionary Force.

Annons

Sverige och Finland beslutade, i en synnerligen snabb process, att ansöka om medlemskap i Nato.

Annons

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina den 24 februari var med andra ord historisk, fast inte på det sätt som ofta brukar framföras av svenska politiker. Den är inte början på ett ”kallt krig” i Europa. Tvärtom innebär den ett storskaligt krig med direkt inblandning från stormakterna. Inte heller ändrade upptrappningen karaktären på Putins regim eller utmanade den europeiska säkerhetsordningen. Den ordningen var raserad sedan flera år tillbaka.

Däremot förändrade upptrappningen de riskkalkyler västvärldens politiker gör. Mot den bakgrunden ska också Danmarks omprövning av landets säkerhetspolitik ses.

I ett säkerhetspolitiskt landskap i förändring försöker små nationer öka sitt inflytande inom de forum som står till buds. Den svenska regeringen drog för sin del slutsatsen att den militära alliansfriheten var ohållbar.

Men Finland rörde sig först. Efter den ryska upptrappningen ändrades opinionen snabbt till ett kraftigt stöd för ett Natomedlemskap. Redan invasionens första dag höll Finlands president Sauli Niinistö och statsministern Sanna Marin en gemensam presskonferens, som en symbolisk start på vad som blev en nära samverkan mellan landets president, regering och parlament.

Några dagar senare, när Niinistö den 4 mars besökte USA:s president Joe Biden, var det uppenbart att Finland hade beslutat att sondera möjligheterna för medlemskap i Nato.

Finland har flera gånger agerat snabbt för att förhandla om sin relation till Ryssland och Sovjet. Det skedde så fort tillfälle uppstod efter ryska revolutionen 1917 och även så fort Sovjetunionen brakade samman.

Annons

Annons

Det finska beslutet att ansöka om medlemskap i Nato skapade en dynamik som inte ens de svenska Socialdemokraterna kunde ignorera. Handlingsfriheten, som är själva poängen med att vara utanför Nato, blir både meningslös och farlig i en situation där Norge, Baltikum och Finland hamnar i krig med Ryssland. Man behöver bara titta på en karta för att förstå att Natos försvar av dessa länder kräver tillträde till Sveriges territorium, i en eller annan form, något naturligtvis även Ryssland är medvetet om.

Med andra ord skulle ett krig i norra Europa omedelbart sätta stormakternas fokus på det svenska territoriet, och vad är poängen med handlingsfrihet om man omedelbart dras in i krigshandlingar?

Det går till och med att påstå att Sveriges handlingsfrihet ökar med ett Natomedlemskap, eftersom det ger Sverige möjlighet att påverka hur försvaret av norra Europa ska se ut. Dessutom skulle det svensk-finska försvarssamarbetet gå i graven om Sverige stod utanför, eftersom Finland först och främst skulle behöva vara lojalt mot artikel fem i Nato, vars trovärdighet inte kan vara beroende av länder som inte är medlemmar i Nato.

Turkiets president Recep Tayyip Erdogan har gjort en rad utspel där han försöker förhindra ett svenskt och finskt medlemskap i Nato. Men det är ett trick för att pressa såväl Sverige och Finland som etablerade Nato-medlemmar att lämna Turkiets inrikes affärer i fred och släppa in landet i värmen efter en längre tid i diplomatisk kyla.

Annons

I alla händelser är Erdogans retorik en fasad för en skamlös opportunism, på samma sätt som en dörrvakt på en klubb försöker använda sin makt för att få en del av entréavgiften. Det troligaste är att Turkiet så småningom backar och säger ja till att släppa in Sverige och Finland i Nato, även om det kan ta lite längre tid än förväntat.

Annons

Med Sverige och Finland i Nato blir allt som skiljt de nordiska länderna säkerhetspolitiskt åt gemensamma intressen. En svensk militär prioritering som Gotland blir en nordisk-baltisk angelägenhet. Försvaret av Bornholm blir ett svenskt intresse. Och det blir en fördel för Sverige att låta Finland använda svenska flygbaser i krig.

Högkvarteret i Försvarsmakten måste nu skaffa nya kartor. De kan inte längre sluta vid Treriksröset. Det är en konkret effekt av den säkerhetspolitiska jordbävning som nu ägt rum.

SKRIBENTEN

Magnus Christiansson, universitetslektor vid strategiavdelningen på Försvarshögskolan i Stockholm.

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.

Annons

Annons

Till toppen av sidan