Kenneth Hermele är författare och skribent på kultursidan.

När Sverige 1938 fick frågan hur Tysklands och Österrikes ”judeproblem” skulle lösas svarade den svenska regeringen att det naturligtvis borde finnas en fristad för förföljda judar – bara inte i Sverige. Det hela skedde vid en internationell konferens i schweiziska Évian, sammankallad av USA, som inte heller ville ta emot fler judar än de redan gjort. Sverige var i gott sällskap (som det brukar heta), samtliga länder avvisade tanken på att erbjuda judar skydd, från Storbritannien till Australien, från Argentina till Nederländerna. Costa Rica och Dominikanska republiken kunde visserligen tänka sig att ta emot judiska flyktingar, men bara om de kunde sysselsättas i jordbruket. Det enda ”land” som ville ta emot judar – den israeliska staten i vardande – hade inget att säga till om i Évian.

Jag kommer att tänka på detta svenska förhållningssätt mot Europas judar när jag läser om hur Europarådets domstol för mänskliga rättigheter (tillfälligt?) stoppat Storbritanniens försök att avbörda sig asylsökande till Rwanda. Till att börja med gällde det 130 oönskade flyktingar, men avsikten var att tusentals fler skulle skeppas iväg, Boris Johnson talade till och med ursprungligen om ”tiotusentals” oönskade flyktingar som han skulle bli av med i Rwanda – och la till att det inte fanns något tak på antalet i det avtal den brittiska regeringen ingått.

I ett läge när nästan nio av tio flyktingar stannar i grannskapet till de länder de tvingas fly från, ska alltså de få som lyckas ta sig lite längre bort skyfflas åter till just de svåra förhållanden som de lyckats undfly, även om de inte (ännu, i de flesta fall) skickas ända tillbaka till sina ursprungsländer.

Hela affären luktar illa av kolonialt tänkande, minns inte Storbritannien att det var precis så man resonerade när man gjorde sig av med oönskade ”kriminella” till Australien? Eller att hela världen fördömt just Australien för att man internerat tusentals flyktingar på Papua Nya Guinea, Nauru och Julön.

Eller är det kanske precis det de gör? För är inte hela historien en illustration av ett ganska så vanligt tänkande i den rika världen: Vi skickar vårt elektronikskräp till Västafrika och Kina, vi skickar våra gamla fartyg till Indiens och Bangladeshs stränder där de styckas upp och plockas isär. I bästa fall blir våra farliga sopor råvaror för den lokala industrin, men en sak vet vi säkert: det sker på bekostnad av hälsa och liv för de människor som inte har några alternativ annat än att utföra det skitjobb som rika länder inte kan förmå sina egna medborgare till.

På samma sätt sker människo-exporten på bekostnad av dem som med risk för sina liv sökt sig till och lyckats ta sig in i Europa. Det är skamligt – men tyvärr alltså ett vanligt beteendemönster i den rika världen. Och då inte bara i Storbritannien: out of sight, out of mind.