Annons

Annons

Annons

Annons

kulturCoronapandemin

Johan Anderberg
Tänk om våra barn haft det såhär

Vad sysslade de vuxna i Tyskland med under pandemin?

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

”Vi svenskar kanske ska leka med tanken på att det här kunde varit vi – att det kunde varit våra barn som fått sina skolor stängda, att det kunde varit våra barn som i flera terminer hade tvingats gå till skolan i munskydd.”

Bild: Jonas Ekströmer/TT

Annons

Johan Anderberg är journalist, författare och skribent på kultursidan.

I staden Schneeberg, i östra Tyskland, finns ett vackert litet rådhus framför ett stenbelagt torg.

En dag i mars 2021 stod flera par barnskor på rådhusets trappa.

Det var föräldrar och barn i staden som hade ställt dem där, i protest mot att skolorna och förskolorna återigen hade fått stänga.

I ett reportage från Sveriges Radio framgick det hur skolstängningen hade gått till: antalet coronafall i förhållande till invånarantalet hade överstigit den gräns som bestämts av den dåvarande förbundskanslern Angela Merkel tillsammans med de tyska delstaternas regeringschefer.

– Vi testade alla skolbarn och hittade inte ett enda coronafall, vi vädjade om att få hålla öppet den sista veckan fram till påsklovet, men förgäves, sa borgmästaren Ingo Seifert till radions korrespondent.

Annons

Annons

Så borgmästaren plockade upp skorna och ställde in dem i rådhusets entré. Så att alla skulle se ”hur det smärtar familjerna att skolorna måste stänga igen.”

Den hårdföra tyska inställningen till pandemin var länge väldigt omskriven – näst intill omsjungen – i Sverige. Många minns säkert den tyske korrespondenten Christian Stichler, som på Folkhälsomyndighetens presskonferenser ställde så många detaljerade frågor om asymptomatisk smitta att han, enligt ett reportage i DN, nådde ”en sorts dold stjärnstatus”. ”Svenska journalister”,  förkunnade Svenska Dagbladets ledarsida, kunde ”lära av tyska”.

Så fortsatte det. Dagens Nyheters ledarsida hyllade ”det politiska ledarskapet” i grannlandet: ”Tyskland stänger ner – Sverige fortsätter mot högre smittotal utan fler åtgärder”. Den som bläddrar igenom mediearkiven från pandemins första år kan hitta otaliga förhastade analyser om anledningarna till Tysklands förmodade framgång. Var det det federala systemet som bidrog till att landet agerade mer resolut? Var det det frenetiska testandet som var nyckeln?

Idag känner vi till resultatet av den tyska politiken. Enligt WHO:s färska genomgång av dödligheten under pandemin hade Tyskland en överdödlighet på 116 per 100 000 invånare under 2020 och 2021, högre än både Storbritannien (109) och Spanien (111), och mer än dubbelt så högt som Sverige, vars överdödlighet stannade på 56 per 100 000 invånare.

Annons

Annons

Enligt Die Welt finns det nu en i stort sett färdig utredning om de tyska restriktionerna. Tidningen erfar att många av frihetsinskränkningarna under de gånga två åren kommer att dömas ut som verkningslösa – men den tyske hälsoministern Karl Lauterbach har försökt fördröja publiceringen.

Det är inte svårt att förstå. Karl Lauterbach har under hela pandemin förespråkat hårda åtgärder mot viruset, och i december 2020 uppmanade han till och med den svenska statsepidemiologen Anders Tegnell att avgå.

Han har helt enkelt intagit en position som är svår att backa från.

Bördan för politikernas hårdförhet har till stor del burits av de tyska barnen. Först i april 2022 – nej, det är inget tryckfel – släppte delstaternas skolministrar på kraven att bära munskydd i klassrummen. Samtidigt fasades masstestningen av barnen ut.

I ärlighetens namn är det inte bara tyska politiker som målat in sig i ett hörn. I New York tvingades 2-4-åringar bära munskydd i sina förskolor fram till förra veckan.

”Vi svenskar kanske ska leka med tanken på att det här kunde varit vi – att det kunde varit våra barn som fått sina skolor stängda, att det kunde varit våra barn som i flera terminer hade tvingats gå till skolan i munskydd”, skriver Johan Anderberg. Foto: Thomas Brun/Scanpix/TT

Pandemin har helt enkelt inneburit två förlorade år för många barn i världen. Långdragna skolstängningar har följts av överdrivna smittskyddsåtgärder. Över hela världen har små barn tvingats bära munskydd, äta sina skolluncher i kyla utomhus och tvingats genomgå upprepade tester.

Annons

Kostnaderna för politiken blir tydligare för varje dag. Forskare vid Harvard, som citeras i New York Times, säger nu att skolstängningarna lett till ”den största ökningen av ojämlikhet inom undervisning på en generation”.

Annons

Även Sverige drabbades till viss del av nedstängningspaniken. Gymnasieskolor och universitet tvingades under lång tid till distansundervisning. Men mycket tyder på att svenska barn klarat sig mer helskinnade ur pandemin än barn i andra länder.

Det verkligt intressanta med pandemiåtgärderna är kanske inte förstörelsen de inneburit – utan varför de pågick så länge. Redan tidigt i pandemin kom starka indikationer om att de var ineffektiva.

Paniken, kraven på hårdhet, mediernas bristande ifrågasättande – pandemins första två år utgör ett händelseförlopp som kräver omfattande analys. I de hårdast drabbade länderna kommer det förmodligen att sysselsätta forskare i decennier framöver.

Men det finns mycket att lära redan nu. Vi svenskar kanske ska leka med tanken på att det här kunde varit vi – att det kunde varit våra barn som fått sina skolor stängda, att det kunde varit våra barn som i flera terminer hade tvingats gå till skolan i munskydd.

Att allt som hade krävts hade varit att tillräckligt många lyssnat på lockropen om att visa ”ledarskap”.

Annons

Annons

Till toppen av sidan