Det går snabbare, att göra Sverige till Natomedlem, än att förnya sitt pass -inför utlandsresan. Vart försvann den omtalade analysen om det säkerhetspolitiska läget? Vart tog debatten vägen? Den vända kappan hade tjänat ut sin roll efter 200 år, -enligt Socialdemokraternas ledarskikt, men det är just den fartblindheten, som irriterar mig mest.

Före den 24 februari sa (S) nej till Natomedlemskap. Tre månader senare- vet man inte hur fort det ska gå, att bli Natomedlem. Jag förstår så väl, att det beror på det förändrade säkerhetspolitiska läget och att de säkerligen sitter inne med mer -information än jag, men när det -enligt hörsägner firas med Pommac och Natotårta på en del borgerliga tidningsredaktioner så blir jag misstänksam och känner mig lurad.

Varför är man så glad på den borgerliga sidan?

Är borgerlighetens ryssfobi större än vänsterns eller beror det på att Natomedlemskap automatiskt innebär en nedtonad USA-kritik? Kommer glädjen från insikten, att man nu städar undan de sista resterna av Olof Palmes utrikespolitiska arv, ja då förstår jag varför de kommer att skratta ända ner till Turkiet, som duger som partner i Nato, men inte i EU!

Ryssland 2022 är å andra sidan inget socialistiskt experiment utan i högsta grad ett slags marknadsliberalt projekt med stora klassklyftor, auktoritärt styre och expansiv utrikespolitik mot Natos expansiva försvarspolitik.

Mot denna marknadsliberala skapelse söker vi nu skydd hos USA, men när jag läser Per T Olssons bok, ”Låt förnuftet råda”, så väcks dock en varningens röst. Obama framhöll, att USA måste prioritera sin egen omedelbara säkerhet i första hand och Trump verkade inte bry sig ett dugg om sina europeiska allierade. I oktober 2019 övergav han sina allierade i Syrien, de kurdiska styrkorna, trots att det var just kurderna som höll stånd mot terrorsekten IS i de markstrider som förekom.

Försvarsallianser är ju inte alltid någon garanti för fred. 1914-1918 rök exempelvis Trippelententen och Trippelalliansen ihop med för-ödande konsekvenser för Europas folk. Båda sidor såg sig som försvarsallianser med en kollektiv säkerhetspolitik som bas.

Inte heller för Nationernas Förbund (NF) fungerade den kollektiva- säkerhetspolitiken. Ingen ställde upp för Etiopien när Italien anföll och ockuperade landet.

Det finns med andra ord mycket, att diskutera innan vi ansluter till olika typer allianser såsom EU, EMU och just Nato utan att för den skull säga nej till medlemskap i någon av dem.

Men jag känner mig överkörd på något vis, nu när Natobeslutet redan är fattat av den Socialdemokratiska partieliten. Å andra sidan är jag inte längre partimedlem, men dock innehavare av Brantingmedaljen för lång och trogen tjänst inom partiet.

Kl. 18.05 den 15 maj bestämde jag mig likväl för att rösta på Vänsterpartiet eller Miljöpartiet i höstens val.

Åke Lindroth

Farhult