Annons

Annons

Annons

Annons

Min mening

Insändare
Nästan alla är lyckliga och glada över mötet med detta ståtliga djur

Detta är en insändare.Åsikterna är skribentens egna.

Vi är inte villiga att acceptera ynka 300–400 vargar i detta stora land, medan tätbefolkade länder som Tyskland, Spanien, Italien med flera klarar av att ha 1 500 till 2 000 vargar. Det skriver Rolf Orrling.

Annons

Nu vill till och med regeringen kraftigt minska vargstammen. Ett djur så sällsynt att det nästan varenda gång skrivs i tidningen, när den visar sig. Ett djur som definitivt hör hemma i vår natur. 99 procent av Sveriges befolkning har aldrig ens sett en varg, och av dem som har haft turen att få se en varg är nästan alla bara lyckliga och glada över mötet med detta ståtliga djur.

Vem har man lyssnat på för att komma fram till ett sådant beslut? Anmärkningsvärt är det i alla fall, när man uppenbarligen inte ens kan komma överens om hur många vargar vi har i Sverige. Ordförande för Jägarförbundet Värmland anser att vi har över 500 vargar.

Naturvårdsverket menar att vi har cirka 400 vargar. SLU har kommit fram till att vargstammen inte alls har ökat de senaste åren. Inte ens berörda myndigheter är alltså överens om vargbeståndets storlek. Det enda man är överens om är att man ska skjuta bort över halva beståndet och bara ha kvar cirka 170 vargar. Inavel och utrotningshot är i så fall förprogrammerat.

Annons

Annons

Sverige är beredd att gå emot de EU lagar om biologisk mångfalt som man själv skrivit på och riskerar till och med att dras inför domstol då man därigenom underskrider det som betecknas som gynnsam bevarandestatus.

Jag skäms över att vara svensk i detta sammanhang. Vad är det för fel på oss svenskar egentligen? Vi är inte villiga att acceptera ynka 300-400 vargar i detta stora land, medan tätbefolkade länder som Tyskland, Spanien, Italien med flera klarar av att ha 1 500 till 2 000 vargar.

Argumenten för en avskjutning är både osakliga, godtyckliga och vinklade för att passa våra nöjesjägare.

Ett argument är att vi måste ta hänsyn till glesbygdsbefolkningens oro. Det hade kanske varit ett begripligt argument för 200 år sedan. Så länge sedan är det nämligen en varg dödat en människa i Sverige. Märkligt nog drabbar denna oro inte vargens närmaste släkting hunden. Enligt socialstyrelsen och myndigheten för samhällsskydd skadas ungefär 10 000 människor varje år så allvarlig av hundar att de måste uppsöka akutvård.

Vargen påverkar jakten är nästa argument. Vi vågar inte släppa våra jakthundar i skogen. Hur kan man låta ett sådant påstående ligga till grund för ett regeringsbeslut. Jakt med lös hund är i högsta grad djurplågeri, då man hetsar och stressar viltet till en position där man kan avlossa sina dödande skott. Med andra ord. Vargen utgör en fara för det djur som underlättar för nöjesjägarna att döda andra djur. Det låter väl ändå inte klokt.

Annons

Det tredje argumentet är att vargen är ett hot mot djurhållningen och då är det framför allt fårägare som har problem. Ingen bestrider att detta är ett problem och att det är förfärligt när man ser resultatet av vargens besinningslösa dödande i fårhagen, men är det argument nog för att halvera en redan nu alldeles för liten vargstam?

Annons

Fårägare får från och med 1 Mars 2021 full ersättning för vargrivna får. Sådan ersättning får inte butiksägaren som får sin omsättning nollställd när kommunen river upp gatan utanför, eller bonden som får sin skörd halverad av torkan. Ekonomiskt torde det alltså inte bli någon större förlust. Kvar blir naturligtvis den känslomässiga biten.

Att se sina får ligga döda och blodiga är säkert ingen trevlig syn, men för att få lite perspektiv kan det vara bra att veta hur fårens resa till köttdisken går till. De gulliga lammen blir aldrig mer än 6 månader innan de går till slakt. De flesta får under sin korta levnad aldrig se dagsljus. Slakten inleds med en elstöt som bedövar fåret. Vilket inte alltid räcker till, innan de avblodas med ett stick i halsen. Många gånger måste man också fixera de panikslagna fåren. Säkerligen är detta inte heller någon trevlig syn.

När är vi någonsin beredda att ta ett steg tillbaka och förstå att vi människor inte står över allt annat levande. Alla djur har rätt till ett liv i sin egen miljö. Naturen är inte ett smörgårdsbord där man kan plocka godbitar efter behag. Det får inte vara upp till enskilda intressegrupper att bestämma hur vår natur ska vara sammansatt.

Rolf Orrling

Vejbystrand

Annons

Annons

Till toppen av sidan