I morgon, den 1 juli, träder en ny donationslag i kraft i Sverige. Nu kommer fler som vill donera organ att kunna göra det och fler som väntar på organ kan bli transplanterade.

Nu regleras vilka medicinska insatser som får ges till en patient vars liv inte kan räddas, men som ännu inte har avlidit, för att kunna respektera viljan till donation. Det innebär att en följetong som inleddes i februari 2013, då den första statliga utredningen tillsattes äntligen får ett lyckligt slut.

På sikt kan Sverige tack vare den uppdaterade lagstiftningen dubblera antalet organdonatorer.

Den nya lagstiftningen detaljreglerar inte vilka insatser som innefattas i organbevarande behandling, utan omfattas istället av tre skyddande principer som ger sjukvården en tydlig etisk och medicinsk grund som sjukvården så länge saknat.

Vi ser fram emot den nya lagstiftningen, men är också bekymrade. Det räcker inte med en ny, uppdaterad och moderniserad lagstiftning. Tre fokusområden behöver förbättras.

• Regionala förutsättningar måste vara likvärdiga. Organdonation kan inte vara beroende av eldsjälar. Även om ny lagstiftning är på plats kan antalet donatorer kopplas till tillfälliga projekt, engångssatsningar eller enskilda individer i olika regioner. Det innebär att det finns stora geografiska skillnader som gör att vården i Sverige är ojämlik. Det ska inte vara avgörande på vilken ort någon avlider för att organ ska kunna doneras.

• Sjukvården måste – som organisation – prioritera donationsfrågor. Donationsfrämjandet skiljer sig åt i Sverige. I Skåne finns ett framgångsrikt arbete på regionens sjukhus, men så är det inte överallt i landet. Trots överenskommelsen mellan staten och Sveriges kommuner och regioner, SKR, som säger att vården ska vara jämlik, finns det regionala skillnader. Tyvärr har inte alla regioner fått tillräckliga förutsättningar för att arbeta donationsfrämjande. Fler regioner måste prioritera frågor som rör organdonationer och avsätta rimliga resurser för att det donationsfrämjande arbetet ska fungera optimalt. Fler regioner behöver ge sjukhusen och intensivvårdsavdelningarna de verktyg som krävs för att tillvarata patienters vilja att donera. För att organdonationer från avlidna ska vara möjliga krävs att intensivvården har rätt förutsättningar. Att läkare och sjuksköterskor har utbildning inom organdonation är en av de viktigaste förutsättningarna för en god donationskultur, där människors vilja att donera organ respekteras och att möjligheterna för organdonation är de bästa.

• Organdonation behöver vara en naturlig del av vården i livets slutskede. Det behövs en organisation där organdonation ses som en naturlig arbetsuppgift inom intensivvården. Intensivvårdens främsta uppgift är att arbeta för att rädda livet på den patient som vårdas. När liv inte längre går att rädda och det står klart att patienten kommer att avlida, ska uppdraget övergå till att vara donationsfrämjande, för att kunna rädda andras liv. Den nya lagstiftningen säger att intensivvården ska verka för att organdonation blir en naturlig del av vården i livets slutskede. Det är viktigt att den intentionen omsätts i verklighet.

Vi är glada och stolta över att den nya lagstiftningen om organdonation efter många års debatt och utredande röstades igenom i riksdagen den 19 maj i år.

Nu behövs en likvärdig och jämlik vård i hela Sverige där sjukvården får rimliga förutsättningar att arbeta med frågor som rör organdonation strukturerat och med en tydlig organisation.

SKRIBENTERNA

Ulrika Heindorff (M), riksdagsledamot och ledamot i socialutskottet.

Anders Lundström (KD), regionråd i Skåne och ordförande för Helsingborgs lasarett.

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.