Annons

Annons

Annons

Annons

opinion

Aktuella frågor
”Jag har ingen aning om när jag kommer att få en tid.”

Hur kan så få ställas så lite till svars, när det gäller något så viktigt som barns och ungas psykiska hälsa? Det skriver Ida Höckerstrand och Sofie Hallberg som driver Ångestpodden.

Detta är ett debattinlägg.Skribenterna svarar för åsikterna.

Hur länge ska det kännas viktigare att protestera mot passtidskaos och köer till säkerhetskontrollen på Arlanda, än att reagera starkt på hur svårt det är att få hjälp när en ung människa mår dåligt? Det undrar Ida Höckerstrand och Sofie Hallberg. Foto: Ophelia Larsson

Annons

Inslag på nyheterna i tv och upprörda inlägg på sociala medier fylls av ut- och nödrop.

”Jag har ingen aning om när jag får en tid.”

”Jag kommer behöva vänta i flera månader innan det är min tur.”

”Att det ska behöva vara såhär svårt.”

Mediernas strålkastarljus riktas emot de enorma kötiderna för att få ett förnyat pass. Efter två långa år med begränsad möjlighet att resa har passen hamnat längst ner i byrålådorna.

Ingen verkar ha haft koll på att passen gått ut och när det nu plötsligt finns möjlighet att resa igen är det näst intill omöjligt att få en passtid.

Det blir nya inslag i nyheterna och nya bekymrade, uppretade inlägg på sociala medier.

”Det har inte hänt någonting i kön.”

Annons

”Det är kaos här.”

”Har ingen aning om ifall jag kommer hinna fram i tid.”

Nu är det den pressade situationen i säkerhetskontrollen på Arlanda som uppmärksammas. Personalbristen skapar enorma köer och ressugna svenskar riskerar att missa sina flighter. Stämningen är väldigt upprörd. Dagligen rapporterar medier från det hemska tillstånd som råder på flygplatsen.

Annons

I en annan fråga råder däremot tystnad. Inga nyhetsinslag eller arga poster i sociala medier. Men de borde och kunde vara desamma:

”Jag har ingen aning om när jag kommer att få en tid”

”Att det ska behöva vara såhär svårt.”

För nu handlar det om barn och unga som behöver hjälp, men deras situation uppmärksammas inte alls på samma sätt trots att både forskare och medier de senaste åren rapporterat om ökad psykisk ohälsa hos unga, som får vänta i månader innan det blir deras tur.

Enligt Folkhälsomyndigheten minskar suicidtalet (antal självmord per 100 000 invånare) i alla åldersgrupper förutom i en, bland unga mellan 15-24 år.

Köerna till barn- och ungdomspsykiatrin ringlar långa och i vissa delar av landet kan man behöva vänta i flera månader på att få ett samtal med kuratorn på skolan.

Var är nyhetsinslagen? Var är rubrikerna? De upprörda inläggen i sociala medier?

Regionerna har vårdgarantier som anger hur länge man som längst ska behöva vänta på att få kontakt med vården. De anger också hur länge man som längst ska behöva vänta på att få den vård man behöver. Och enligt skollagen ska varje elev ha tillgång till elevhälsa som ska omfatta medicinska, psykologiska, psykosociala och specialpedagogiska insatser. Men orden ”tillgång till” är upp till varje huvudman, alltså kommun eller fristående aktör, att tolka.

Annons

Också när det gäller psykisk ohälsa hos unga går det absolut att utbrista: ”Det är kaos här.”

Hur kan så få ställas så lite till svars, när det gäller något så viktigt som barns och ungas psykiska hälsa?

Annons

Idag finns inget maxtak för hur många elever skolkuratorer får ha. Det innebär att en skolkurator kan ha ansvar för många elever, inte sällan på flera skolor samtidigt. Hur många, det bestämmer varje huvudman. Systemet är som gjort för långa väntetider och kökaos.

Enligt två enkätundersökningar som vi gjort upplever 50 procent av Sveriges skolkuratorer att de inte hinner hjälpa alla elever som skulle behöva hjälp. Lika många elever uppger att de inte ens vet vilka alla i deras elevhälsoteam är.

Också när det gäller psykisk ohälsa bland barn och unga går det alltså att utbrista: "Har ingen aning om ifall jag hinner fram i tid.”

Det offentliga samtalet har de senaste åren handlat mycket om psykisk ohälsa. Det har lyfts på de så kallade locken och många vuxna har lärt barn och unga att det är viktigt att söka hjälp när det behövs. Men har vuxna och makthavare inte också ansvar för att se till att hjälp faktiskt finns för dem som vill ha den och framför allt behöver den?

Hur länge ska vi som är vuxna, eller till och med makthavare, nöja oss med att konstatera att vi är duktiga på att prata om psykisk ohälsa bland barn och unga, när det saknas resurser för att försöka förhindra att så många mår dåligt?

Hur länge ska det kännas viktigare att protestera och höja näven mot passtidskaos och köer till säkerhetskontrollen på Arlanda, än att reagera starkt på hur svårt det faktiskt är att få hjälp när en ung människa mår dåligt?

Annons

Annons

SKRIBENTERNA

Ida Höckerstrand och Sofie Hallberg som driver Ångestpodden

Fakta

Seminarium i Almedalen

”Psykisk hälsa är en rättighet åt alla. Hur mår våra unga idag?” Det är rubriken på ett seminarium i Almedalen den 4 juli klockan 10-12 där Ida Höckerstrand och Sofie Hallberg deltar. Arrangör är 1,6 & 2,6 miljonerklubben, Fonden för psykisk hälsa.

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.

Annons

Annons

Till toppen av sidan