David Wästerfors är professor i sociologi vid Lunds universitet.

Psykisk ohälsa kan ibland uppfattas som en endimensionell förklaring, rentav tom. Samhällsvetare brukar skruva på sig. ”Han är galen” räcker inte. Samhället syns inte i förklaringen. Men i socialpsykologiska analyser av skolattacker blir faktiskt samhället synligt, liksom det sociala samspelets betydelse. Det går att förstå en skolattack ur ett socialt perspektiv utan att dribbla bort psykisk ohälsa – och vice versa.

När åtalet nu kommit mot den 18-årige elev som dödade två lärare på Malmö latinskola läser jag förundersökningsprotokollet parallellt med Jack Katz artikel ”A theory of intimate massacres” i tidskriften Theoretical Criminology från 2016. Katz gör ett par iakttagelser av amerikanska skoldåd som borde kunna vara relevanta i det här fallet.

Det ”intima” i en skolattack, menar Katz, består i gärningspersonens relation till platsen för dådet, en plats som i regel har djup biografisk betydelse. Även om offren väljs ut på ett godtyckligt sätt är valet av själva platsen genomtänkt och meningsfullt. Det symboliserar den sociala degradering som personen har erfarit och för vilken våldsdådet blir en föreställd justering. En skola förväntas utveckla individer till personer och leda dem in i vuxenvärldens ”lyckade” roller, men gärningspersonen känner sig långt ifrån lyckad eller utvecklad. Tvärtom, känslan av att inte kunna något och inte passa in dominerar, liksom känslan av att vara utestängd.

Massakern är ”intim” på det sättet, till skillnad från ett terrordåd. Terroristen har ofta ingen personlig koppling till valet av plats utan väljer en spektakulär och nationellt viktig miljö. I en skolattack, däremot, är miljön viktig först och främst för den som utför attacken.

En annan av Katz iakttagelser gäller gärningspersonens sökande efter en punkt utan återvändo. Genom attacken ”förstörs” den egna personen. Även om något konkret självmord aldrig förverkligas så sker det likafullt på ett symboliskt plan. Katz menar att mördaren aldrig mer kommer att uppfattas som tidigare och att våldshandlingarna på så sätt stänger ned en rad tidigare framtidsmöjligheter. Våldsdåden gör att gärningspersonen på samma gång ”blir någon” och – framöver – ”ingen”, ungefär som vid ett självmord.

Eleven vid Malmö latinskola avbildade en muskulös jätte i flera bilduppgifter. I ett projekt skulpterade han ett huvud, ”döden själv”. Otäckt men välgjort, tyckte lärarna. Efter dådet slog lärarna sönder skulpturen. De ville inte att den skulle finnas kvar när eleverna återvände till klassrummet.

Enligt Katz är det inte ovanligt att en nyligen inträffad skada på gärningspersonens känsla av värdighet pekas ut som utlösande. Psykisk ohälsa byggs upp under lång tid och känslan av att vara utstött, isolerad och annorlunda är ingen nyhet. Men strax innan gärningen tycks det vanligt att det inträffar ett slags påminnelse om samma sak. För eleven på Malmö latinskola var det kanske att dörren till militärtjänsten stängdes. Vid sådana tillfällen känns det som ”det är nu eller aldrig”, som Katz uttrycker det.

Katz påpekar att den som genomför en ”intim massaker” visserligen förbereder sig och tar reda på saker, såsom 18-åringen som tidigare samma dag frågade om övervakningskamerorna kollades ”live”. Men dådet är tänkt som en engångsföreteelse. Gärningspersonen odlar inga tankar på nya dåd och försöker i regel inte fly eller förneka vad som gjorts. Dådet är på flera sätt en biografisk återvändsgränd.

Att vara nedstämd eller deprimerad leder inte till våldsdåd, men det kan finnas goda skäl till förekomsten av sådana känslor hos våldsverkare. Känslorna får mening i och med dådet som verkar ordna upp ett slags inre kaos. Det kan ske genom att gärningspersonen sneglar på och hämtar inspiration från tidigare dåd av samma typ. Om jag gör ungefär som andra har gjort kan jag räkna ut hur det kommer att uppfattas. Därmed får även jag grepp om vad som händer med mig.

Det rör sig inte nödvändigtvis om imitation, menar Jack Katz, utan just ordningsskapande. Kulturella resurser – filmer, musik, dokumentärer och nyhetsmedier – används för att hantera privat turbulens. Exakt vad som används varierar. Men det råder aldrig någon brist i skafferiet.

Därför blir ordet ”smitta” så missvisande i sammanhanget. Eleven på Malmö latinskola var intresserad av tidigare skoldåd och kunde fördjupa sig i hur de utförts och rapporterats, men det går knappast att säga att våldet likt ett virus spred sig via kulturen och infekterade hans sinne. Med Katz ord kan vi snarare säga att gärningspersonen gjorde sig bekant med själva genren. Här har vi en stil för att hantera en livssituation av en viss typ, en situation som i sig är ytterst igenkännbar, även om den till sin karaktär är unik i varje fall. ”Intima massakrer” blir en narrativ resurs för gärningspersonen, hävdar Katz, en rymlig berättelsemall.

Ungefär så kan vi vandra en slingrande väg, från samhället till psykisk ohälsa och tillbaka till samhället. Det ena utesluter inte det andra när vi – trevande, obestämt – försöker förklara det ofattbara.